--------------------------------------------------
När olycksbilen med de tre killarna kanade av vägen norr om Kalmar körde den på ett vägräcke i diket och voltade våldsamt rakt ut i skogen. En mängd samverkade faktorer fick katastrofala följder. Faktorer som kan drabba vem som helst. Nu drabbade de Alex Attard. Han krossade två kotor i nacken och är i dag förlamad från bröstkorgen och nedåt. Hans båda reskamrater klarade sig nästa oskadda från den våldsamma kraschen.
Alex kämpar hårt varje dag för att komma tillbaka. De små bakslagen som ständigt stoppar upp honom viftar han snabbt bort. Kraschen och skadan har inte raserat hans livsvilja.
Nu ett år efter olyckan har också hans envisa träning belönats.
Läkarna har upptäckt att en muskel i armen som ansågs förlamad och förlorad överraskande fått tillbaka lite funktion. Det kan exempelvis ge Alex förmågan att lättare hålla emot och få upp en så enkel sak som en bildörr. Något som du och jag tar för givet att man klarar av men som är ett stort steg för honom.
Alex har sitt mål klart: han SKA kunna leva igen utan att vara beroende av andra.
OLYCKAN
Semestern på Öland 2005 hade inte riktigt blivit vad Nyköpingskompisarna Johan Karlsson, Jimmy Olsson och Alex Attard hoppats på. I alla fall inte för Alex. Han ville hem och övertalade kompisarna att åka. Trots att det var på midsommardagen. Trots att vädret inte var det bästa. Det regnade riktigt ordentligt. Efter lunch gav sig i alla fall trion av hemåt i den lånade bilen av märket Daewoo.
Det var lugnt på den vanligtvis rätt hårt trafikerade E22:an. Någon mil norr om Kalmar, i höjd med Läckebyavfarten gav Alexs mobil ifrån sig en signal. Han hade den lilla telefonen på förarsätet mellan sina ben.
– Jag minns så väl att jag fick ett sms på mobilen, tog tag i telefonen och tittade ned. Jag hade bara en hand på ratten när jag kände att det släppte. Det blev helt ostyrbart, säger Alex.
Han försökte att återfå kontrollen över den kanande bilen men rattandet gav ingen effekt.
Johan satt på passagerarplatsen fram och läste en tidning. Jimmy halvlåg i baksätet och spelade spel på sin mobil.
– Jag hörde någon som skrek ”helvete”, minns Jimmy.
Bilen, som drabbats av vattenplaning, sladdade ned i diket. Johan minns än i dag det skrapande ljudet av grus.
– Men vi var på väg upp på vägen igen när bilen kanade mot stålräcket som gick ned i marken, säger Alex.
– Hade det hänt två meter tidigare hade vi missat räcket.
Vägräcket, som ska fungera som ett skydd, blev nu likt en ramp som bilen lyfte ifrån. I stället för att komma tillbaka upp på vägen igen for de rakt ut i skogen. Bilen voltade våldsamt, sammanlagt sju varv. Förarsidan, där Alex satt, fick ta emot de flesta och värsta smällarna mot marken.
– Jag minns att jag kunde hålla i mig något varv i handtaget ovanför sidobakrutan. Sedan kommer jag ihåg att det var blött och löv och gräs virvlade. Men mest höll jag för ögonen. Det var ju så mycket glas, säger Jimmy.
Bilen landade till slut mitt i en ungbjörksdunge en bit upp i luften. De blev hängande på några av träden. Allt blev tyst. Bara regnet fortsatte att smattra mot den demolerade bilplåten.
Johan, på passagerarsidan, hade redan ett brutet finger i ena handen. Ett minne efter en fotbollsmatch några veckor tidigare. Han kastade upp armarna ovanför sitt huvud för att skydda sig under det våldsamma voltandet. Det skadade fingret slog i biltaket och han fick en dubbel fraktur.
Johan var snabbt ur bilen genom den krossade sidorutan. Han tog sig genast upp på den stora vägen. Eftersom han inte hade en aning om var de befann sig försökte han med hjälp av förbipasserande orientera sig för att kunna ringa SOS-alarm. Det hade dock någon annan redan hunnit göra.
Andra bilister, som blivit vittnen till olyckan, sprang först runt i området där bilen voltat. De letade efter folk, övertygade om att någon hade kastats ur av de våldsamma krafterna.
Att ingen gjorde det är förvånande. I en bil som slår runt så många varv är det är det inte ovanligt att någon slungas ur av de starka okontrollerade krafterna. Märkligt framför allt när man betänker att Jimmy, i baksätet, inte ens hade bilbältet på sig. Ändå fick han endast skrubbsår och blev bara allmänt blåslagen. Jimmy fick åla sig ur den krossade sidorutan själv.
Olycksplatsen blev snabbt ett virr-varr av bilar och blåljus.
– Ambulansen kom toksnabbt. Säkert fem minuter efter det att olyckan skett, säger Alex.
Han har få minnesbilder av själva avåkningen och tiden direkt efteråt. Fram till det att han vaknade upp efter operationen i Uppsala har han bara några korta ögonblicksbilder, flashar.
– Jag minns att jag efteråt satt framåtlutad med huvudet och att det droppade blod från näsan. Någon frågade om jag kunde röra mig. Då böjde jag lite på armarna.
– Jag hörde också att man sågade i bilen.
För att få loss Alex var räddningsmanskapet tvungna att skära bort biltaket.
När han i dag ser tillbaka på olyckan återkommer han ofta till en sak.
– Det hade varit värre om någon annan hade kört.
En annan chaufför fast med samma utgång av olyckan hade gett större skuldkänslor resonerar han. Nu körde Alex, så sina svåra skador har han själv orsakat.
KLUBBEN ONYX
Innebandyklubben Onyx sportansvarige, Ulf Ekman, befann sig under olycksdagen på en glad 50-årsfest när han fick ett sms på sin mobil. Meddelandet berättade kort om att de tre kamraterna tidigare på lördagen varit med om en trafikolycka och att Alex var svårt skadad.
– Olyckan spreds som en löpeld inom föreningen, minns han.
Ekman insåg att det inte fanns så mycket han kunde göra där mitt under festligheterna. Men tankarna snurrade naturligtvis.
Redan på söndagsmorgonen kontaktade han en av klubbens två a-lagstränare. Denne hade i sin tur redan varit i kontakt med sjukhuset för att försöka få information om läget för Alex.
– Jag tog också kontakt med sjukhuset. Förklarade vem jag var, vilken position jag hade i klubben och berättade att det var många i föreningen som var oroliga. Jag undrade också om de kunde förmedla en kontakt med Alex mamma. Min tanke var att hon kunde ge oss information om läget, säger Ekman.
Någon plan för hur föreningen skulle agera om den drabbades av den här typen av händelser fanns inte.
– Det kändes ju helt främmande att vi skulle ha en krishanteringsplan. Man lever i en skyddad värld och tror att sådant här händer inte oss, säger sportchefen.
Men nu var katastrofen ett faktum.
Vad kunde och borde klubben göra? Omgående insåg ledningen att det vore bra att genast stänga ned gästboken på klubbens hemsida.
– I stället för att det skulle bli en massa spekulationer så skulle vi själva gå ut med korrekt information.
Onyx tog även kontakt med närmsta konkurrenten, IBK Oxelösund, och undrade om inte de också kunde stänga ned gästboken på sin hemsida. Redan på söndagen var båda klubbarnas gästböcker omöjliga att besöka.
Alex mamma ringde också tillbaka och lovade att förmedla fortsatt information. Sent samma dag kunde klubben också gå ut med en egen text om den svåra trafikolyckan och berätta att Alex var allvarligt skadad. Men man namngav ännu inte de tre. Den informationen ville Onyx behålla inom en så liten krets som möjligt ännu en tid.
– Alla inom klubben visste ju vilka som hade varit med.
På måndagen kallades samtliga Onyx-spelare till ett möte på kansliet.
– Det var ett ganska jobbigt möte. Stämningen var mer än dämpad. Alla tyckte att det var för jävligt. Men samtidigt var det också bra att alla fick komma och prata av sig, säger Ekman.
Det beslutades att kansliet skulle vara bemannat och ha öppet hela veckan trots att det var semestertider. Alla som ville och behövde kunde då komma upp för att snacka av sig och få stöd.
I klubben var man överens om att det som de bäst kunde göra var att försöka stödja Jimmy och Johan, som var på väg hem. Alex hade redan all den uppbackning han behövde.
Under tisdagen fanns en präst med erfarenhet av krishanteringsarbete på plats på kansliet. Jimmy och Johan kom också på besök.
– Efter vårt första möte med hela laget tror jag att de själva hittade konstellationer inom gruppen, säger Ekman.
Behovet av kansliet som knutpunkt avtog ganska snabbt.
Klubben fixade också fram ett nytt mobiltelefonnummer åt Alex. Det för att han skulle slippa alltför mycket oönskade telefonsamtal. Han skulle då också enklare kunna välja vilka han själv ville ha kontrakt med.
– Jag tycker Alex tillfrisknande är ett mirakel i sig, säger Ulf i dag.
Ulf fick i vintras ännu ett olyckssamtal på telefonen. Denna gången från sin egen dotter Amanda, som spelar i Onyx damlag. Hon ringde någon timme innan de skulle vara i Strängnäs på bortamatch och berättade att en av bilarna kört i diket på väg upp genom Sörmland.
– Man blev naturligtvis skräckslagen först, säger Ulf.
Bli tvingad att dra igång ett nytt tungt krishanteringsarbete var det minsta han önskade sig.
– Men alla klarade sig helt utan skador. Bilen hade bara kanat av den halkiga vintervägen.
OPERATION/SKADAN
På Kalmar lasarett insåg läkarna snabbt att Alex var mycket allvarligt skadad. Skadorna krävde omedelbar helikoptertransport till Akademiska sjukhuset i Uppsala för att han snabbt skulle kunna få nödvändig specialistvård.
Även Alex kamrater insåg tämligen omgående att det var illa ställt med honom.
– Vi förstod direkt att det var allvarligt med Alex. Han hade ju en så konstig kroppsställning efter olyckan när han satt i bilen. Jag tvingade till mig information av sjukhuspersonalen, säger Jimmy.
Innan Alex bars in i helikoptern krävde han att få veta hur det hade gått för Johan och Jimmy. Han insisterade och hotade att inte åka med förrän han fått ett besked.
– Men det är ingenting som jag minns själv att jag gjort, säger Alex.
I Uppsala kallades ett operationsteam snabbt samman. Klockan tio på söndagen låg Alex på operationsbordet. Kirurgerna arbetade med honom i sammanlagt tio timmar. Alex nackskador var så kraftiga att läkarna fortfarande inte kan säga från vilket håll han fått smällen. En teori är att krockkudden kan ha inverkat på något sätt.
I en vecka efter olyckan hade Alex också en märklig svart fyrkant i ansiktet runt munnen. Någonting hade slagit till honom ordentligt och gett detta svarta avtryck. Hur han fått det eller vad det var kan varken han eller någon annan säga.
Alex krossade sjätte och sjunde kotan. Många nervbanor gick av, vilket har gett honom bestående förlamningar.
– Det är inte så att det går att se några bitar av kotorna. Det är bara smulor kvar, säger Alex.
Han har stålplattor insatt på sidorna längs fyra kotlängder.
– De kommer att växa in i benet.
Det är vad läkarna kan göra i dag. Men forskning med framför allt stamceller kan i framtiden öppna nya möjligheter.
– Det är ju märkligt att jag bröt nacken men ingenting annat, säger Alex.
Kamraterna i bilen klarade sig fysiskt otroligt väl. Johan Karlssons skada längst ut på ett av fingrarna visade sig dock vara mycket komplicerat.
Jimmy undrar än idag hur det kunde komma sig att han inte drabbades av ett enda brott på något av kroppens alla ben. Han och Johan lämnade Kalmar lasarett redan dagen efter olyckan.
VÄGRÄCKEN
Några år gammal statistik från Vägverket visar att i snitt tre personer varje år omkommer till följd av olyckor med någon typ av vägräckesändar som finns i landet. Samtidigt säger bedömningar från Väg- och trafikinstitutet (VIT) att vägräcken räddar ungefär 50–100 liv varje år.
Vägräcken har två stora problem. De måste börja och sluta någonstans. Där är riskerna stora och mer okontrollerbara. Det var precis på en sådan plats Alex och kamraterna voltade med bilen.
Jan Wenäll, forskningsingenjör på VIT:s krocktestbana i Linköping, förklarar att det finns två olika typer av sluttande nedsänkta vägräcken av stål. De som går ned i marken rakt vid vägrenen och de som först böjer av från vägrenen ut mot diket och sedan sjunker ned i marken som avslutning. Räckestypen som först böjer av från vägrenen och ned i diket fanns vid olycksplatsen.
I en forskarrapport VTI publicerade 8 juni i år har ett antal krocktester med dessa båda vägräckesändar gjorts. Testet visade att räckestypen som böjer ned direkt vid vägrenen kan ge påkörande bilar en okontrollerad flygeffekt. Därför föreslås att man ska byta ut dessa på 90- och 110-vägar.
Det som då sätts upp i stället är antingen de utvinklade som Alex och kamraterna körde på, eller deformerbara uppfångande räckesändar (där räcket slutar med en fyrkantig blå/gul platta). Ett tredje alternativ är vajerräcken.
VTI:s krocktester som gjordes med den typ av vägräckesavslut som fanns vid olycksplatsen gav Wenäll och hans kollegor på VTI få svar.
I rapporten konstateras dock att bilar som slår emot räckena sista biten ned i diket också kan tippa över och börjar volta. Precis vad som hände Alex och hans kamrater.
När Jan Wenäll får höra om olyckan med de tre Nyköpingskillarna konstaterar han:
– Dagens bilar är byggda för att klara smällar i längsled och sidled. Men någonting bilar är dåliga på generellt skulle jag vilja påstå, är accelerationer i z-led som vi säger, alltså rakt upp.
Varje gång bilen slog i backen fortplantades sådana krafter man på VTI kallar accelerationer i z-led genom bilen. Alla bilförare sitter på säten som vid sådana situationer är för tunna för att ge tillräckligt skydd.
– När en bil lyfter och sedan slår i backen kan man säga att stjärten slår i bilens underrede. Jag tror att det är väldigt ogynnsamt för kroppen. Kraften kan fortplanta sig hela vägen i ryggraden. Sedan sitter huvudet där som en stoppkloss med wiplashskador som följd.
Krockforskning i z-led, alltså i höjdled, förekommer väldigt lite. VTI anser i sin krocktestutredning att det måste utredas mer.
UPPSALATIDEN
Måndag förmiddag, dagen efter operationen, vaknade Alex upp.
– Jag kommer ihåg att min mor satt där. Men det var inte många kvartar jag var vaken den första dagen.
Han fick massor av morfin mot de ständiga smärtorna. Något som gav honom märkliga bieffekter.
– Jag blev hög på morfinet. Jag kunde se en jäkla massa vilda djur. Svart pantrar som kom emot mig.
Alex är överhuvud taget inte speciellt förtjust i att medicinera och ta tabletter.
– Jag slutade egentligen för tidigt med smärtlindringen. Hade jäkligt ont ett tag.
Efter fyra dagar på intensiven flyttades Alex till en vanlig avdelning på sjukhuset. Läkarna på intensiven talade egentligen aldrig om vilka skador han hade. Och vad de skulle innebära för framtiden.
– Att det var allvarligt förstod jag själv rätt snart. Jag kunde ju inte röra mig.
I början sa läkarna snarare bara att allt skulle bli bra. Det var först när han kom ned på avdelningen som han fick en större klarhet om läget.
Rehabiliteringen påbörjades omedelbart. Men det tog emot. En kort tid i början fanns känslan: ”ska det vara så här kan jag lika gärna skita i det”.
Men dessa tankar lämnade honom fort.
– Man anpassar sig, säger Alex lakoniskt idag.
På avdelningen fick han bra kontakt med speciellt en sjuksköterska Lena. Ungefär en och en halv vecka efter operationen började hon undra över varför Alex ögon fortfarande var svullna och bara rann. Hon undersökte ögonen närmare och gjorde en otäck upptäckt.
– Du har ju glassplitter.
En ögonspecialist tillkallades. Sammanlagt 23 glasflisor plockades bort runt ögonen. Tre stora bitar satt fast i själva ögonen. Alla bilrutor utom framrutan splittrades under voltandet.
I rehabiliteringen ingick naturligtvis också kontakter med psykolog. Men de samtalen skar sig tämligen omgående. Alex retade upp sig rejält på henne.
– Hon tjatade om att jag kunde må dåligt och skulle må dåligt. Till slut sa jag till läkaren att jag inte ville träffa henne mer. Det blev bara jobbigt.
Jimmy och Johan var väldigt snabba med att komma och besöka honom. Sex, sju av Alex bästa kompisar kom också redan från början och under hela sommaren regelbundet och hälsade på honom.
– Det var fler som ville komma, men jag sa ifrån. Man kände sig ju inget fräsch och så skulle man få rabbla samma saker.
Två veckor efter operationen kom första lilla bakslaget. Fast egentligen kunde det snarare ses som det första beviset för att Alex vilja och önskan att komma framåt i rehabiliteringsarbetet låg på en mycket högre nivå än vad kroppen klarade av.
Han svimmade under en träningsövning för skelettet. Alex fick själv manövrera sig, fastspänd i en säng, från liggande upp till stående ställning. En träning han fortfarande ofta gör hos sjukgymnasten. Men Alex hissade upp sig själv alldeles för fort.
– Trodde det inte var några problem när jag gjorde det för första gången. Stått har jag ju gjort i hela mitt liv.
Varnade inte personalen dig?
– Jorrå. Men det lyssnade inte jag på. Efter det började jag nog lyssna på läkarna lite mera.
Det som hände var att han drabbades av blodtrycksfall.
Under Uppsalavistelsen, i augusti, fyllde Alex också 30 år. Det hade funnits planer på en större fest tillsammans med en lika gammal barndomskamrat. Nu firade Alex dagen i stillhet bara tillsammans med sin mamma.
– Vi rullade ut i det vackra vädret bara. Jag ville inte fira något. Kanske gör vi något nu i augusti i stället.
Det är egentligen bara vid ett tillfälle under Uppsalatiden som han talar om med riktig fasa.
– Jag har bara haft ångest en gång på hela tiden.
Efter en och en halv månad drabbades Alex av en infektion och fick hög feber, upp mot 41 grader.
– Jag fick för mig att skruvarna i nacken hade lossnat. Jag fick det inte ur skallen.
Han drabbades av panik under natten.
– Då kom superläkaren och körde ned mig till röntgen. Sedan visade han mig att skruvarna satt kvar. Då först blev jag lugn.
Han skakar än idag på huvudet åt händelsen.
– Det är den värsta natt jag har haft.
Sista månaden i Uppsala var dock hemsk för att använda Alex egna ord, även om långtråkig nog är ett mer passande. Då hade kompisarna börjat jobba igen och kunde inte komma och hälsa på lika ofta. Alex fick grym hemlängtan.
Ett beslut att han skulle få åka hem hastas fram. Sista natten fick han sällskap av en annan patient på rummet som skrek oavbrutet natten igenom.
4 oktober flyttades han över till Nyköpings lasarett. 103 dagar efter olyckan.
VARDAGEN
Alex har i dag känsel från bröstvårtorna och uppåt. Men vissa muskler i armarna fungerar ändå inte. Det beror på att nervtrådarna som går ut i armarna från ryggraden, gör det från olika ställen. Vissa nerver klarade sig vid olyckan, andra slets av.
Musklerna som kallas biceps fungerar men inte triceps precis intill på överarmarna. Eller som Alex själv visar:
– Om jag håller armen rakt ut, med händerna vertikalt så kan man säga att hälften av armen är borta. Hela nedre delen ut till de två minsta fingrarna är förlamade.
Han har lite känsel i tummen men kan inte greppa något med den.
– Jag brände mig ganska ordentligt på handen en gång. Men det spelade ju ingen roll jag kände ju ändå inget, flinar han.
Tämligen snabbt fixades en lägenhet på Sommarvägen i Nyköping åt Alex. Den är inte handikappanpassad men har hiss.
– Hon som hjälpte mig i kommunen var jättebra.
En kurator på lasarettet i Uppsala gjorde honom medveten om alla rättigheter en rullstolsbunden kan kräva.
– Hon var helt otrolig. Jag har en hel pärm full med sånt.
I mitten av december flyttade han in. Som vanligt när det gäller Alex kanske lite för raskt marscherat.
– Jag var nog inte riktigt redo att flytta in i egen lägenhet. Det var jag nog inte ens i januari om sanningen ska fram. Men nu går det bättre och bättre.
Träningen flyttades över till rehabkliniken på Nyköpings lasarett. Både hans sjukgymnast, Oskar Davidsson, och arbetsterapeut Karin Johansson var till och med och besökte Alex en gång i Uppsala. Träningen har Alex aldrig fuskat med. Snarare har den hela tiden varit och är hans största drivkraft.
– Träningen är hela min vardag, konstaterar han.
3 pass fyra dagar i veckan.
2 pass en dag i veckan.
1 pass en dag i veckan.
Lördagarna är alltid träningsfria.
Hos Oskar och Karin på rehabkliniken är han tre dagar i veckan. För lite för Alex som åtminstone vill upp till fyra dagar i veckan. Något som även Oskar ser som en möjlighet längre fram.
Alex hälsar vant på de flesta när han rullar in på avdelningen där hans team håller till. Tjoar också in i ett kontorsrum. Kondition, styrka och belastning av skelettet står oftast på träningsprogrammet.
– Och så tränar vi rullstolsteknik, säger Karin.
Solen strålar in från de stora glasfönstren i det stora men i övrigt tomma träningsrummet.
Trots att Alex inte har någon kraft i sina fingrar finns det möjligheter för honom.
– Det vi gör är att vi tränar mer passiva grepp, säger Karin.
– Och du ser, Alex klarar redan mycket, som att sätta på och av sin mp3 trots att han inte har någon funktion i fingrarna, påpekar Oskar.
Är han envis?
– Ja det tycker jag, svarar Oskar.
Konditionen tränar han på något som liknar cykelpedaler fast han arbetar med armarna istället. Hans händer spänns fast i pedalerna med band. Själva trampmaskinen sitter på en ribbstol i lagom höjd för honom.
Alex ”trampar” på bra. Maskinen rasslar lite annars är det tyst.
– Jag svettas inte så mycket. Det är en fördel. Och jag har ingen fotsvett. Jag blir varm men det är inte så mycket mer.
På den del av kroppen som är förlamad kan han inte svettas. Det är bara över bröstvårtorna som han kan bli varm vid ansträngning.
– Men då behöver jag bara doppa händerna i kallt vatten så försvinner det, säger han med ett flin.
Efter cykeltrampet flyttas han över från rullstolen i en hissanordning för att kunna spännas fast på en säng. Alex hatar lyftet.
– Fy faan. Det här är inte mycket frihetskänsla, säger han hängandes i anordningen.
Övningen på sängen ger träning för skelettet. Det är exakt samma övning som han svimmade av från när han gjorde den första gången. Han känner fortfarande yrsel, men klarar det nu mycket bättre.
– Det här är den tråkigaste träningen för det känns inte som någon träning, konstaterar han.
Oskar och Alex börjar diskutera projektet med bilen Alex köpt. Sjukgymnasten föreslår att Alex ska använda en glidbräda för att lättare kunna ta sig från rullstol till bilstol och vice versa.
Glidbräda är inte att tänka på i Alex värld.
– Mmmm, svarar Alex på alla Oskars argument och tittar långt bort åt ett annat håll.
Prat för döva öron. Glidbräda ska han klara sig utan. Det har Alex bestämt.
Fast Oskar är mer än nöjd med Alexs träningsresultat.
– Har har gjort en tydlig förbättring i styrka och kondition.
– Säkert dubbelt så bra som när jag började, menar Alex.
Vändningen med träningen kom i januari. Alex tyckte då att han hade kört fast i träningen och tog kontakt med Mikael Wahlberg som tillhör rullstolsrugbylandslaget och åker runt i landet för att motivera folk som hamnat i rullstol.
– Det var han som fick mig att vilja börja med rullstolsrugby. Han kom ned till mig och visade lite grejor.
Nu är det detta landslag han har som mål.
– Jag har hört att de har åkt till Kanada och spelat.
Kul för barndomskompisen Magnus Eriksson som hela tiden tjatat på Alex att han ska ha någon idrott som mål.
– Eftersom han har hållit på med så mycket idrott tidigare. Men han ville aldrig lyssna på mig, säger Magnus.
Som extraträning körde Alex själv under vintern och våren rullstolsträning i lasarettets kulvertar. Eller snarare i en brant backe i en av kulverterna under rehabkliniken.
– Perfekt träning. Det ger mjölksyra. Förut tränade jag på ett annat ställe i en mindre backe. Där sprang det omkring en massa suspekta personer, förmodligen hemlösa. Men de var helt ofarliga, närmast skygga.
Alex avslöjar under passet med Oskar och Karin att han där nere i underjorden en gång var nära att rasa ur rullstolen. Ett tillfälle då Jimmy inte var med. En händelse Oskar inte tycks veta om.
– Men jag har aldrig lyckats att ramla ur rullstolen helt och hållet, försvarar sig Alex.
– Lyckats, säger Oskar och ser frågande ut.
Båda skrattar.
INNEBANDY
– Allt för nitton, ekade i en fullsatt, förväntansfullt sorlande, sporthall i Nyköping.
Lokala innebandyföreningen Onyx spelade sista helgen i mars klubbens absolut viktigaste match någonsin. Vinst eller oavgjort i kvalmatchreturen mot Örebrolaget Ekängen och Nyköpingsklubben skulle ta klivet upp en division.
Den sista gemensamma spelarsamlingen framför det egna målet, precis innan matchstart, hade följt samma ritual hela säsongen. Uttrycket ”Allt för nitton”, som spelarna peppade varandra med genom att ropa, var tillägnat Alex.
Han spelade själv i tröja nummer nitton i klubben och skulle egentligen varit med denna framgångsrika säsong. Året innan, säsongen 2004/05, tillhörde han topptre bland lagets målskyttar och hade även utvecklats till en duktig målpassningsleverantör.
Trafikolyckan satte stopp för allt fortsatt spel. Redan under försäsongens träningsmatcher snackade spelarna i laget om att göra något extra för Alex, att hedra honom på något sätt. En spelare kläckte till slut uttrycket som nu ropats i alla matcher som laget spelat.
Samtliga spelare hade även ett litet runt märke högt upp på den apelsinfärgade matchtröjans ena ärm. Där stod också siffran 19 och ”Allt för nitton”.
Redan under Alex tid i Uppsala kunde han se laget träningsspela. Det arrangeras så Alex kan se sina klubbkompisar flera gånger vid matcher i Stockholmsområdet.
Alex var naturligtvis på plats i Sporthallen i Nyköping för att se sina lagkamrater. Han hade stor del i att Henrik Thomsen och Martin Lindqvist, två av lagets toppspelare, värvades till klubben till denna säsong.
– Jag saknar innebandyn mycket. När Onyx spelar bra saknar jag den inte så mycket, men när de spelar dåligt blir man förbannad.
Han hoppas och tror att han ska kunna göra något åt klubben även i framtiden.
– Som det ser ut kommer jag att jobba med sponsring.
FRAMTID
Alex tycker att han mer och mer klarar sig själv. Hemhjälpen behövs allt mindre.
– Jag har tänkt att vara någorlunda självgående efter sommaren, slår han fast.
Ett efterhängset liggsår på baken har dock gjort att han bitvis har tvingats ligga still.
– Jag tycker de i Uppsala inte upptäckte det i tid och lät det gå för långt, säger han.
I december var det som allra värst. Såret gick då ända in till benet. Nu är det betydligt bättre. Men än i dag ställer såret till problem. Han måste exempelvis ha en speciell madrass på sängen. Det gör att han ännu inte kan ta sig i och ur sängen själv. Något som retar honom mycket. Att man inte har någon frihetskänsla överhuvud taget, är något Alex ständigt återkommer till.
– Man var ju så van att ta hand om sig själv. Att inte kunna göra det. Att inte klara någonting ordentligt.
Alex minns när han efter olyckan för första gången skulle försöka plocka upp en godisbit med handen. Det slutade med att han i vredesmod slog undan hela påsen när det inte lyckades.
– Och jag som trodde att jag skulle klara av att hoppa ur rullstolen till en soffa på två veckor.
Han har fått inse att allt tar lång tid. Det går inte att jämföra med resultat av träning han kunde uppnå innan olyckan. Den skada som Alex drabbats av tar normalt tre, fyra år att rehabilitera helt.
– Men jag ligger långt före i tidsschemat. Jag har bestämt att jag ska klara det på två år. Vi får väl se hur det blir med det.
Nu i vår har han också kunnat ta sig ut på gatan utanför lägenheten. Under hela den snörika vintern har han varit helt isolerad inomhus. Därmed kan han sköta mycket av extraträningen i omgivningarna utanför porten i stället för i kulverterna på lasarettet.
I början av maj rullade Alex, tillsammans med en kompis, ned på stan utan färdtjänst för första gången.
– Vi åkte ända ner till Västerport. Men det var kanske lite för långt. Jag slog ihop helt när jag kom hem igen. Var helt slut i axlarna.
Han tycker inte det är speciellt lätt att ta sig fram med rullstol i Nyköping.
– Det är misär med all kullersten. Det var sådant som man inte alls tänkte på tidigare.
Ändå ser han möjligheten att kunna ta sig ut själv som ett stort steg framåt. Det är också köpet av bilen.
– Jag är så trött på att hela tiden vara beroende av färdtjänsten.
Bilen ska specialinredas efter hans önskemål och krav. Det har han tagit reda på att staten bekostar en del av.
– Jag har tänkt att kunna köra med den redan nu i sommar.
Måste man inte få speciellt körkort eller köra upp först?
– Det sjuka är att man tydligen inte måste det. Men jag kommer att prova i skogen först i alla fall.
Du är inte rädd för att sätta dig i bil igen med tanke på olyckan?
– Nej, nej. Jag längtar så mycket. Det ska bli så skönt när jag kan ta mig vart jag vill själv.
Till att börja med satte Alex upp många framtidsmål för sig själv.
– Det värsta man kan göra är att sätta upp mål och inte klara det. Det är värdelöst, konstaterar han nu.
Därför har han tonat ned detta något.
När olyckan hände hade Alex ett tämligen färskt förhållande med en kvinna. Hon var en av flera anledningar till att han ville hem den där olycksaliga regndagen. När han efter Uppsalatiden kom tillbaka till Nyköping tog förhållandet slut.
– Jag kunde inte fokusera på henne då. Det blev så mycket annat. Så länge jag var kvar i Uppsala var det bara hon och jag, säger Alex.
Att så ofta som möjligt ha mycket folk omkring sig tycks vara något som Alex gillar och ser till att ha.De träningsfria lördagarna avrundas nästan alltid på restaurang bland kompisarna. Att sitta där och snacka uppskattar han mycket.
Men första kvällen han var ute kom det fram så många människor och ville prata att Alex till slut fick nog. Många som han knappt kände igen.
– Nu har det lugnat ned sig.
En del kom bara fram och visste inte riktigt vad de skulle säga.
– Säg ingenting då, svarade jag.
Alex tycks så otroligt tålmodig med sin situation. Det finns inget som han inte kan prata om. Han berättar ärligt och rakt om frustreringar och glädjeämnen. Han lyckas i alla lägen, vad som än hänt, fokusera framåt. Mot ett nytt mål.
Ta bara bilköpet. Det var på gång när vi första gången träffade Alex. Vid andra tillfället var en bil i Göteborg mer eller mindre fixad. Alex hade redan ordnat med skjuts för att hämta den. När vi sedan, ytterligare några dagar senare, träffade Alex hade köpet spruckit. Alex hade bommat någon viktig detalj.
– Det visste ju inte jag. Men jag har köpt en ny bil i Stockholm i stället.
Inga beklaganden, inget gnäll, tålmodigt hade han snabbt lagt Göteborgsaffären bakom sig och gått vidare.
– Jag är nog en ganska positivt person, säger Alex.
– Han är precis likadan som innan skadan, menar Jimmy.
Alex ska bara framåt, mot ett för honom värdigt liv igen. Och det är att kunna klara sig själv. Tävlingsmänniskan som fanns i innebandyspelaren finns fortfarande kvar. Men målen är nya.
– Det är ingen skillnad att leva när man kan ta hand om sig själv. Men det är så jäkla lång väg dit.
EPILOG
Polis gjorde efter trafikolyckan en sedvanlig utredning. Det konstaterades att Alex inte hade alkohol i blodet. Det fanns inget som tydde på att han skulle ha kört för fort. Efteråt konstateras dock att däcken på Daewoon var väldigt nedslitna.
Den 12 juni 2006 var Alex på återbesök i Uppsala. De upptäcks högst överraskande men desto mer glädjande att han hade fått tillbaka en del funktion i högerarmens triceps.
– De tyckte det var ett jättesteg framåt. För mig var det mest skönt att se att träningen ger resultat, säger Alex.
Det positiva är att han i framtiden kommer att kunna ta ”spjärn” och hålla emot med högerarmen. När han tidigare lyfte båda armarna rakt upp trillade underarmarna bara rakt ned direkt.
Alex har motvilligt gått med på att till att börja med ha glidbräda när han ska in och ur bilen.
– Men bara någon vecka så att jag lär mig tekniken, poängterar han.
Någon gång efter midsommar kommer han att göra upp med sitt försäkringsbolag om ersättning. Det är standard att man väntar till minst ett år efter olyckor med detta.
Onyx vann den avgörande matchen och spelar nästa säsong i division 2.
De två toppspelarna som Alex var med och värvade kommer förmodligen att spela kvar.
I sommar planerar Alex att besöka olycksplatsen.
– Jag måste ju se hur det såg ut där det hände. Försöka förstå vad jag varit med om.
Han vet än idag inte vem det var som sms:ade på mobilen sekunderna innan olyckan.