Vi befinner oss i underjorden, bland plåtplank och betong, i en mörk, graffitidekorerad tunnel. Det känns lite ogästvänligt och kallt. Kan det verkligen bo någon här? Det kan det, och så har det varit enda sedan "den stora smällen" förstörde världen ovan jord. Här nere bor en rad märkliga figurer, som på olika sätt kämpar med tillvaron.
Ok, vi befinner oss inte i underjorden, inte på riktigt. Vi befinner oss på Behmbrogatan 5B, där Propellerteatern för tillfället repeterar sin aktuella barnteaterföreställning "Ankan, Gurkan och Rövargöken".
– Föreställningen är en dystopi, den handlar om det som händer efter en katastrof. I det här tunnelsystemet finns det en kraftig hotbild, det finns varelser här som inte är att leka med, säger Eva Westin, som regisserar föreställningen.
Titeln anspelar på föreställningens huvudpersoner – tre udda figurer som ställs inför olika problem nere i det snirkliga tunnelsystemet. En av dessa är överlevaren Rövargöken.
– Hon är en "klara-sig-självare", hon litar inte på någon och har inte några vänner. Hon är bara sig själv, men inser att det kan finnas en finess med att ha vänner, säger Eva Westin.
– Hon får ju en känsla av samhörighet och vad det kan betyda, flikar Jenny Frölander in, som spelar Rövargöken.
Propellerteatern har tidigare satt upp pjäser som kommenterat samhällsläget på olika sätt, och drar sig inte för att vara politiska. Senast var det i föreställningen "Hej människa!", där man bland annat tog upp situationen för de utländska EU-migranterna. Och även den här gången finns det ett budskap med i bilden.
– Det är en framtidssaga som utspelar sig i ett slutet rum. Man skulle väl kunna säga att föreställningen bygger på någon slags havererad miljöpolitik, säger Christer Eriksson, som skrivit manus tillsammans med Anna Frölander, som också syns på scen i rollen som den snabbpratande Vasselstrut.
– Miljön är ett genomgående tema i flera av de föreställningar vi skrivit. Här har vi drivit det till sin spets, här är det kört. Och så har vi skapat en fantasivärld kring det, säger hon.
Propellerteatern har en lång rad barnföreställningar bakom sig, med en uttalad strävan om att inte skriva barnen på näsan, eller tillrättalägga berättelserna.
– Vi tar barnen på blodigt allvar, det måste man göra, säger Eva Westin.
Vad kan publiken förvänta sig?
– Jag hoppas att de ska tycka att det är spännande, och sorgligt, för det är det. Jag hoppas också att de ska komma att bry sig om de här figurernas lilla kamp, säger hon.