Kul är det också att hitta nya platser. Fåfängan i Nyköping är en riktig pärla. Snyggt, trevligt och ekologiskt. På den lilla ytan har man lyckats spränga in tre scener, vilket kanske är en för mycket, men ambitionsnivån är det inget fel på.
Festival Decimal drog igång redan runt lunch på lördagen, och slutade inte förrän mitt i natten. Här är ett axplock från vad kvällen hade att erbjuda.
Det är svårt att inte charmas av Brittakåren. Tre medelålders rödstrumpor som med massor av energi och stämsång berättar om hur det egentligen är här i världen. De är arga, men jobbar med humor och fina harmonier som vapen. I sann 70-talsanda byter de instrument med varandra mest hela tiden. Bra och kul var de.
Sen raskt över till den mindre trädgårdsscenen där Jojje Wadenius placerats. Han har redan gjort ett set på eftermiddagen med sina kultförklarade barnvisor. Kvällsgiget blir mer av ett föredrag än en spelning. Han har frågestund, berättar om sin karriär i Amerika och spelar några instrumentaler. Skönt nördigt blir det när han med stor stolthet visar hur en synkop förändrade en hel låt när han jobbade som studiomusiker bakom Luther Vandross. Att Jojje är 69 år är väldigt svårt att fatta. Piggare och nyfiknare gubbe är svårt att hitta.
Vad vore väl en festival utan att Gnesta är representerade. Trubaduren Bengt Sjöberg har gjort ett smart drag och bildat band. Det gör att det låter bättre och att han kan koncentrera sig mer på skönsång. Visorna får en helt annan tyngd. Hans mellansnack är befriande smart och kul. Sjöberg har blivit kaxig!
Höjdpunkten på kvällen var ändå Loke Nyberg. Två meter lång och ensam med sin svarta gitarr knockar han publiken med sina upptempovisor. Orden sprutar ur hans mun. Det är underfundiga texter som vilar på ett smart gitarrspel med fina harmonier. Sången om ADHD kommer att sitta i länge.
Kolonien var nästa artist till rakning. Fyra unga släktingar från Järna med rötterna i världsmusik. De är glada, skickliga och sprider sitt budskap om en bättre värld. Det byts takter och tempon som den mest självklara sak i världen. Imponerande om än lite väl snällt, men Fåfängan började dansa, och det var på tiden.
Staffan Hellstrand gör precis vad som förväntas av honom. Han har ju en del låtar att välja bland. Han är ju ingen ståuppare direkt, men vinner mycket på det personliga tilltalet. Hans historier grabbar lätt tag i en. Kul också att han varierar gitarrmanglet med piano. I vanlig ordning står Precis som du i en egen klass.
Arrangörerna av Festival Decimal ska ha all heder. Variation och kvalité blir alltid bra.
Den blev ju bra den här festivalsommaren 2014!