– Det är en bitterljuv känsla över att det är sista året, säger hon.
För det är inte något lätt projekt att få tag på valpkullar av både hund och varg varje år. Och i år fungerade det inte att få hundvalpar i tid till projektet så de åtta veckor gamla vargarna är ensamma på området. Det går helt enkelt inte att råda helt över när valpar föds och inte.
Och för varje år blir det svårare att hitta någonstans att skicka vargvalparna när de är sju månader gamla och för stora för att studeras på Tovetorp. Första kullen flyttade till en djurpark i Danmark, den andra, som bestod av bara två vargar, till en djurpark i Storbritannien. Och för valparna som är på Tovetorp nu är det ännu oklart vart de ska skickas i höst.
– Det handlar inte bara om att hitta ett hem till dem, det måste vara ett bra hem, säger Christina Hansen Wheat.
Hon är doktorand vid zoologiska institutionen på Stockholms universitet. Forskningen som bedrivs på Tovetorp utanför Nyköping går ut på att studera sociala beteenden hos både hund och varg för att se hur hunden (som ursprungligen var varg) har påverkats av att bli tam. För att se vilka egenskaper som har utvecklats hos hunden under de minst 15 000 år som den har varit tam, jämförs de två arterna utan att de uppfostras av sina föräldrar.
Valparna kommer till forskningsstationen bara några veckor gamla och stannar i ungefär ett halvår.
Även om många analyser återstår kan forskarna redan nu se vissa skillnader.
– Trots att vi låter vargarna växa upp under precis samma förhållanden som hundarna så är vargarna betydligt skyggare, säger Hans Temrin, docent i etologi vid zoologiska institutionen på Stockholms universitet.
– De är hela tiden beredda på vad som händer i omvärlden och de reagerar direkt på det.
Vargvalparna har också varit förvånansvärt sociala, men bara mot dem som har fött upp dem. Hundarna däremot gillar människor generellt.
– Men likheterna är egentligen ännu mer intressanta, säger Christina Hansen Wheat.
Även om det är diffust beskrivet, kan forskarna skriva under på att likheterna är fler än olikheterna. Vargarna vinklar på öronen när de är uppmärksamma på samma sätt som hundar gör, de viftar på svansen när de är glada och gömmer den mellan benen när de är rädda. Många sociala signaler är desamma, men de uttrycks ofta tydligare hos vargen.
Något som har förvånat forskarna är hur olika de olika vargkullarna har betett sig. Första kullen var skyggare, den andra lite mer social och så kom den tredje kullen i våras med sex valpar.
– De kan ligga i ens knä och sova i en timme. Jag hade en valp som la sitt huvud i min handflata och somnade – och låg lugnt kvar tills jag väckte honom. De här valparna är otroligt sociala, säger Hans Temrin.