Förbipasserande som kastar en blick mot Nyköpings högstadium lägger antagligen märke till det silverfärgade klot som utgör en siluett på taket. En dom som inrymmer något för en högstadieskola så ovanligt som ett planetarium. Liggandes på en stor kudde på golvet och tittandes rakt upp i den skålformade filmduken – tittar man även rakt ut i rymden.
NO-läraren Tuve Wässing röst letar sig ut från en skrubb där datorn står. Han fingrar på en tv-spelskontroll och den simulerade rymdresan tar oss till Saturnus största måne Titan där hav av metan breder ut sig.
– Här har det rasat en gigantisk storm de senaste 500 åren, säger Wässing.
Han berättar att han kan förlora sig själv i anläggningen och att det är lätt att fastna här. Det är inte svårt att förstå.
– Men ska man göra det intressant och relevant för eleverna måste man vara väl förberedd, fortsätter han och parkerar oss ovanför jorden. En rejäl molnbank täcker Sveriges östkust.
– Det är lätt att få en inblick i hur otroligt små vi är.
Det finns tankar på att planetariet skulle kunna användas mer – och tillsammans med det angränsande Vetenskapens hus, bli tillgängligt för allmänheten.
Anläggningen ser verkligen toppmodern ut. Men som de flesta tekniska prylar blir de fort omoderna. Med två år på nacken har det redan börjat halka efter.
– Vi har inget supportavtal och inga uppdateringar av programvaran. Och har man inget supportavtal får man ingen hjälp när man ringer.
Det måste ändå finnas ett begränsat användningsområde av planetariet i undervisningen. Är det värt pengarna?
– När skolbygget skulle upphandlas tyckte förra skolchefen Lina Axelsson att det här var fluff. Det tyckte inte vi NO-lärare. Nu när anläggningen finns är jag av den uppfattningen att det skulle vara att slänga pengarna i sjön.