Det börjar dra ihop sig till årets första tävling på Björshult. Sedan nyår har man varit igång med att preparera banan och planera inför den kommande folkracesäsongen.
Lasse Norling som är "något slags ordförande" i SMK Nyköpings folkracesektion visar oss runt på området. De senaste tre åren har varit vigda år motorsport för hela familjen Norling efter att sonen Robin började köra som 16-åring, och i fjol hakade storasyster Elin, 23, på. Innan dess var det helt andra sporter som gällde.
– Tidigare var det inne-bandy och fotboll, men Robin skadade korsbandet och kunde inte fortsätta, berättar Lasse.
– I början följde jag med och tittade när Robin och min sambo tävlade. Men efter att jag blev klar med min utbildning och fick jobb så ville jag också prova, säger Elin som tjänstgör i sekretariatet därför och delar ut startlistor och nummer till förarna inför kvällens tävling.
Elin tävlar vanligtvis med damer, men det finns ingen damklass så hon får köra med herrarna. En lång rad med pokaler står uppradade inne i cafeterian. Men så mycket mer belöning än så väntar inte för de som placerar sig i toppen.
– Vissa tävlingar kan man vinna lite olika bildelar, men folkrace är mest utgifter. Tränar man mycket så blir det dyrt. Samtidigt, om man ska vinna så måste man ju träna en del, säger Lasse Norling.
Även om Lasse har en bakgrund som rallyförare så var det mycket nytt att ta in när Robin började. Framför allt i garaget.
– Vi var riktiga rookies, och fick lära oss genom bekanta. Men jag har alltid haft ett motorintresse och hållit på och skruvat sedan unga år. Fast i folkrace behöver man inte vara jättenoga med alla inställningar. Det räcker med att hjulen sitter i varje hörn.
Nere vid starten rullar bilarna in för att besiktigas. Vissa utsmyckade med namn, som den grisrosa "Kultingen 3". Ingen är utan bucklor och på många måste bakluckan lyftas av innan granskningen. Då är det desto viktigare att buren som skyddar föraren inne bilen sitter fast.
– Det här är min gamla bil som jag blev av med för två år sedan, säger Robin och pekar på ett av ekipagen.
Det är sådant man får leva med som folkraceförare. Efter varje tävling är samtliga bilar nämligen till salu. Priset är satt på 6 500 kronor och vem som helst kan lägga ett bud innan lotten avgör vem som blir den nya ägaren.
Elin har fått behålla sin bil så här långt.
– Men Robin har säkert blivit av med 30 stycken, säger hon.
I garaget vid hamnen i Nyköping har Robin säkrat upp med ytterligare en bil.
– Det går åt, man kanske inte får behålla sin bil till nästa tävling. Jag brukat skruva på bilen i en vecka innan tävling. Samtidigt tar ett heat kanske fem minuter och bilen kan ju gå sönder när som helst.
Det är första gången Robin kör sin Saab som han köpte i mars. Ett gäng killar går ett par varv upp och ner för backen och verkar spana in utbudet. "Han har köpt min bil förut", säger Robin och kollar mot de potentiella köparna.
Sammantaget låter det som kniviga förutsättningar för att utöva en idrott. Så varför lägga ner tid, pengar och själ i folkrace?
– Jag tror att alla som är här skulle svara samma sak: Gemenskapen. Alla känner alla och man hjälps åt.
Pappa Lasse är inne på samma spår:
– Det är väldigt mycket gemenskap. Det blir nästan som en lagsport eftersom det är sådan sammanhållning.
Elin ger ett lite annorlunda svar:
– Adrenalinet! När man står i starten och väntar på grönt ljus, då blir man sjukt taggad. Sen är det ju jäkligt kul att köra bil som en galning.
Hon gör nu sitt andra tävlingsår och ska köra den regionala M-limits Cup under sommaren och hösten. Kvällens tävling är mest ett genrep.
Av de närmare 60 förare som finns med på startlistan är fem kvinnor. Intresset är ändå på väg uppåt.
– Jag tycker att det har ökat massor och till tvådagars-tävlingen här i juni är det nästan 30 tjejer anmälda. Det är kul att så många har börjat.
Folkrace är en kontaktsport och förr eller senare får man räkna med att det smäller. Elin har redan erfarenhet av att volta, eller åka på "en rulltårta" som det också kallas.
– Två gånger på åtta tävlingar i fjol. Men nu har jag blivit mycket bättre och tänker mer på hur jag ska köra.
Robin har samma facit under sina tre år, men det har gått bra för båda som klarat sig helskinnade. För att undvika "rulltårtor" gäller det att ha vassa armbågar.
– Även om jag kör jättebra, så kan det ju komma någon och köra in mig. Det gäller att var tuff. Och jag försöker få Elin att köra lite mer aggressivt, säger Robin.
Det är ett par hundra åskådare som samlats runt tävlingsgrytan när det första heatet drar igång. Även om kvällssolen lyser så blåser det kyliga vindar.
Peter och Britt-Marie Moser från Oxelösund har bänkat sig i solstolarna vid startsträckan.
– Vi gick nog mer förr. Men det är kul med tävling, förarna bjuder ju till, säger Peter.
Platsen, som de brukar söka upp, är strategiskt utvald. Tre varv ska avverkas, maxhastigheten ligger på 80 kilometer i timmen, och oftast är det i starten som det händer mest. Förarna ska klämma in sig på en bra utgångsposition. "Rulltårtor" och närkamper höjer bara stämningen.
– Det hör ju till att de "stångas" lite, menar Peter.
Det är blandad kompott bland publiken. Rutinerade folkracekännare, ungdomar och barnfamiljer har alla sökt sig till Björshult. Täta dueller verkar vara en ingrediens som faller många i smaken.
– Man vill ju inte att de ska göra sig illa, men lite spänning vill man ju ha, säger Marita Johansson som har tagit en korvpaus inne i cafeterian tillsammans med barnbarnen Elin och Filip.
Hon är där för att heja fram SMK Nyköpings Rasmus Carlsson som hon tidigare haft som dagbarn. Sjuåriga Elin, som är på folkrace för första gången är ändå lite besviken – hon vill ju se ambulansen testa banan.
I det andra heatet av de tre som alla kör, är olyckan framme för Elin. Hon missar kurvan strax efter målgången på andra varvet och kör upp i slänten. Hon försöker ytterligare några hundra meter, men sedan tar det stopp och bilen måste forslas av banan.
– Jag blev lite för ivrig, konstaterar hon.
Speakern är entusiastisk och snabbkäftad: "Där ville han attackera med lillfolkan, men se det gick inte alls", säger han på bred Stockholmsdialekt och låter som hämtad från gamla tiders radioreferat.
För Robins del går det helt okej. Trea i första heatet – tvåa i andra.
– Jag har haft lite otur i starten. Det kanske räcker till b-final om jag kör bra i sista heatet.
Mamma Catrin och mormor Kerstin följer händelserna uppe från depån.
– Det är riktigt häftigt, jag är verkligen uppe i varv, säger Kerstin efter att Robin gått i mål.
Hon följer med på så många tävlingar som möjligt, och den här gången fick hon även rycka in och hjälpa Catrin med att stå i entrén och ta betalt av åskådarna.
Precis bakom pågår en kamp mot klockan för Elin och pappa Lasse. Bärarm och drivaxel är trasiga och det är punktering på ett av däcken. Lasse springer mellan bilen och skåpbilen där de förvarar verktyg och dyker ner under den trasiga Saaben. Med fem minuter till godo har de också lyckats lappa ihop bilen.
– Det var tur att de behövde ta en paus och vattna banan, annars hade vi inte hunnit, säger Lasse och pustar ut.
Elin tar sig senare i mål som fyra. Det räcker inte till final, men hon är är ändå ganska nöjd när hon summerar tävlingen.
– Jag var felplacerad i lite för många kurvor, men det var kul att få känna lite på det.
Inte heller Robin lyckas knipa någon finalplats. Han missar med en ynka poäng. Dessutom ryker både hans och Elins bil i den efterföljande auktionen. Surt, kan tyckas men det verkar inte vara hela världen. Större utmaningar väntar redan dagen efter när han ska köra 1300 Rally Cup i Norrköping. Satsningen på rally påbörjades i fjol tillsammans med Elin pojkvän Mattias Sundström, och i år är han i princip uppbokad varje helg med folkrace eller rally.
Även om det finns drömmar att kunna försörja sig på att köra rally, så vill Robin inte ge upp gemenskapen kring folkracesporten.
– Det går nog inte att hålla sig ifrån, säger han.
– Jag kommer nog hålla mig till folkrace. Här kan man ju skylla på andra om det går snett, säger Elin och skrattar.