Anneleen Eycken och Dana-Maria Dumitriu villa båda flytta till Sverige efter att ha varit på besök här.
På plan fyra i det så kallade rehabhuset på Nyköpings lasarett hänger 33 olika nationers flaggor. Alla representerar de en eller flera medarbetare på geriatriska och rehabkliniken, där Ann Westöö är verksamhetschef.
Hon berättar att man förstås hade känslan av att medarbetarna kom från en rad olika länder. Men när det visade sig att det rörde sig om 33 nationaliteter blev hon ändå överraskad över det stora antalet.
– Ja, det blev jag faktiskt, det kändes lite stort, och kul, säger hon.
Medarbetarna har hamnat här av olika skäl. Medan någon kommit som flykting, har andra aktivt sökt ett arbete just inom vården i Sverige. Dana-Maria Dumitriu från Rumänien föll för Sverige när hon var här på besök första gången 2018.
– Jag kände mig hemma här och ville flytta hit, säger hon.
Eftersom hon redan hade en sjuksköterskeutbildning, kunde hon få jobb när regionen letade sjukvårdspersonal i utlandet. Även Anneleen Eycken från Belgien kände att hon ville flytta till Sverige efter att ha varit här på semester.
– Det är mycket lugnare här, och det är nära till naturen, säger hon om Sverige.
Till att börja med flyttade hon och hennes familj hit på prov. Barnen var skeptiska, berättar hon, och de tänkte att de alltid kunde flytta tillbaka till Belgien om de ville. Men nu har de rotat sig och trivs. Barnen också.
– De vill inte ens åka på semester till Belgien, säger Anneleen Eycken.
Alla medarbetare med ursprung i ett annat land har förstås fått lära sig svenska. Medan några har bott här länge och kan svenska sedan många år, har andra pluggat just för att kunna arbeta här.
– Det har varit svårt, men jag har varit väldigt motiverad. När jag flyttade hit kunde jag ingen svenska alls, säger Dana-Maria Dumitriu.
Visst kunde det bli missförstånd ibland i början. Och vissa nyanser i språket kan fortfarande vara svåra att uppfatta, tycker Rowena Arman, ursprungligen från Filippinerna. Men några verkliga problem med språkförbistring eller kulturkrockar upplever de medarbetare tidningen träffar, som samtliga pratar utmärkt svenska, inte.
Visst har det funnits problem också, berättar Ann Westöö. Det har hänt att medarbetare som rekryterats från andra länder har valt att återvända hem, just för att det haft svårt att lära sig svenska och att kommunicera tillräckligt bra med patienterna.
– En del har tyckt att det har varit svårt att tala med patienterna. Vi har ju äldre patienter som kan ha nedsatt hörsel, säger Ann Westöö.
Andra har upplevt svårigheter med att komma in i det sociala livet. När kliniken rekryterar personal från andra länder försöker man därför hjälpa till så gott man kan, med allt från praktiska tips till att inkludera de nya medarbetarna redan medan de studerar svenska på heltid och inte börjat jobba i vården än.
Rowena Arman berättar att det händer att patienter kan vara lite avvaktande, oroliga eller skeptiska, men att det brukar gå över så fort man lär känna varandra.
Ann Westöö menar att fördelarna är många med en så internationell arbetsplats som hennes klinik är. Språk- och kulturkompetensen kommer väl till pass när även patienterna kommer från många olika länder.
– Man får inte använda vårdpersonal som tolkar. Men de kan naturligtvis vara till hjälp och förklara om de kan patientens språk, säger hon.