Några hoppar högt upp och lyckas nästan ta sig upp för den första klippan. Andra sticker bara upp huvudet.
– De är nog trötta efter att ha stångats mot den här klippan i flera dagar, säger Rickard Gustafsson, biolog vid Sveriges sportfiske- och fiskevårdsförbund.
Hösten är här och det är dags för öringen att vandra upp i åarna för att hitta en plats att leka. Men i Nyköpingsån tar det stopp redan vid Storhusqvarn. Det finns en laxtrappa, men så länge vattnet inte släpps på ordentligt där väljer öringarna den plats där strömmen är som starkast.
De väljer att simma tillbaka till den å som de en gång, som småöringar, simmade ut ifrån mot havet. Men de här öringarna är inte födda i Nyköpingsån. De är kläckta i en odling någonstans i Småland, transporterade som småfiskar upp till Sörmland och utplanterade i Nyköpingsån. Sedan många år tillbaka är det ett krav för den som driver vattenkraften, eftersom kraftverken så effektivt stoppar fiskens möjlighet att föröka sig.
– Ån är död för fisk. Även om någon fisk lyckas ta sig upp finns ingenstans att leka, säger Nils Ljunggren, också biolog vid Sveriges sportfiske- och fiskevårdsförbund.
– Alla strömvatten är helt dämda och de ursprungliga strömsträckorna har blivit som sjöar.
Det gör att fisk som är beroende av strömvatten helt enkelt inte kan leka och småfisk skulle inte kunna överleva.
Öringen som är stor och stark syns tydligt för den som går förbi Storhusqvarn i dagarna. Men under ytan finns mängder av andra fiskar som försöker ta sig upp. De allra flesta sötvattensfiskar vandrar på något sätt. Och medan de få öringar som hittar till laxtrappan kan ta sig upp där, är det helt omöjligt för andra fiskar som inte kan hoppa, men som också är beroende av att vandra.
– Ålar, abborrar och nejonögon har inte en chans att ta sig upp. Hela ekologin i ån är beroende av fria vandringsvägar för fisken.