Till en början användes uran med mycket högre anrikningsgrad än i vanliga kärnkraftverk. Fram till 1990-talet användes uran som var anrikat till 93 procent. Det bränsle som används i vanliga kärnkraftverk som har bara tre eller fyra procent anrikningsgrad.
Anläggningen med bassängen och reaktorerna byggdes 1960. Själva reaktorerna har bytts ut under tiden, men resten av anläggningen är kvar från början. Reaktorerna har använts bara för forskning, för att testa hur olika material tål radioaktiv strålning, för att testa bränslets egenskaper och för medicinsk forskning, exempelvis ta fram medicinska isotoper som kan användas för strålning inom sjukvården.
USA har under lång tid arbetat för att minska mängden höganrikat uran i världen eftersom 93-procentigt anrikat uran skulle kunna användas för att framställa atombomber. Och sådan forskning pågick också ute vid Studsvik när Sverige hade sitt eget kärnvapenprogram.
Men efter påtryckningar från USA minskades anrikningsgraden kraftigt, ner till 19 procent. Men den är ändå mycket högre än den på övriga svenska kärnkraftverk.
Fördelen med högre anrikning är att forskningen går fortare när omsättningen av neutroner är högre.
– Det som tar tio år på ett kärnkraftverk går på ett år här, förklarar Thomas Ljungberg.
2005 togs de båda forskningsreaktorerna ur drift och sedan dess har de stått kvar på botten av bassängen. Kort efter att de togs ur drift transporterades bränslestavarna till USA där de tas omhand och läggs i förvar.
– Det är bra, för Sverige och SKB har inte förutsättningarna för att förvara sånt höganrikat bränsle, säger Sven Ordéus, vd för Svafo.