Dan Höjer gillar att vara ute på skolorna och träffa sina läsare.
— Det brukar bli fantastiska möten. Om den som är minst lässugen kommer och vill ha min autograf efteråt, så har jag lyckats, summerar han.
Han kör på i ett rasande tempo. "Är det någon som tycker att det är svårt att komma på vad ni ska skriva när ni har uppsats?" , frågar han och demonstrerar handgripligen hur det går att få fart på en berättelse.
Albin blir busschaufför, Dan låter en lång tant och en kort farbror kliva på bussen och historieberättandet och fantasierna rullar fram med bussen.
— Jag samlar på folk i fickan, skojar Dan.
Han beskriver hur han sparar på människor han möter i vardagen, skriver och lägger lappen i fickan för att använda i framtida berättelser.
— Mitt jobb går ut på att ljuga och fantisera, jag får betalt för det.
Moni Nilsson, som bland annat skrivit böckerna om Tsatsiki, Semlan och Gordon, säger att hon är beroende av att träffa barn och ungdomar för att kunna fortsätta skriva.
— Jag behöver möta mina läsare för att förstå deras liv, säger hon.
Det är vanligtvis rätt väl bäddat för författare på skolbesök.
— Vi kommer till skolor där eleverna är motiverade, de har läst våra böcker innan och är förberedda med frågor, säger Dan Höjer.
Moni Nilsson nyanserar bilden en aning.
— Ofta finns det en eldsjäl på skolan. Men i många klasser är både elever och lärare helt ointresserade.
Många predikar om hur viktigt det är att läsa, att läsning är grunden för all kunskap. Författarna som trollbinder ungarna på Fokusskolan har valt andra ingångsvärden.
— Det där överlåter vi till lärarna. Vi vill bara säga att läsning är kul, säger Moni Nilsson.