Kärnkraften engagerade och kampanjerna var hårda inför folkomröstningen 1980. Jag gick i femman och vi gick all in. Jag minns inte att vi pratade om något annat, men det måste vi väl ha gjort. Klassen var polariserad. Linje ett eller linje tre, ja eller nej. Det var vad som gällde. Ingen i klassen förespråkade mittenalternativet linje två så klart.
Tänk om det sker en olycka! Och det finns faktiskt alternativ! Men var ska vi få el ifrån när det inte blåser och solen inte skiner, pucko? Argumenten var välslipade från båda sidor. Och vad vi jobbade med symbolerna. Vi nöjde oss inte med den vanliga glada solen ("Atomkraft? Nej tack") eller glödlampan på bröstet. Vi gjorde egna. Kryssade över, tejpade och målade. Kanske kampanjmakarna skulle ha haft nytta av oss?
Och alla röstade så klart i klassvalet. Jag minns inte hur det gick, men vi var alla helt säkra på vår sak. För eller emot.
Kärnkraften delar fortfarande opinionen i två läger även om klimatförändringarnas framfart ironiskt nog har blivit ett argument för kärnkraften. Kanske hade klimatargumentet kunnat få större genomslag om inte kärnkraftförespråkare som exempelvis förre SSAB-ordföranden Sverker Martin-Löf också hade deklarerat att han är skeptisk till att klimatförändringarna har samband med koldioxidutsläppen.
Annat var det på 1950- och 60-talen. Då trodde alla på kärnkraftens välsignelse. Tillsammans skulle man bygga upp världen med hjälp av teknik och vetenskap. Även om tron på vetenskapens förmåga att lösa alla problem kan framstå som lite naiv så här i efterhand tror jag inte att framtiden betjänas av att låsa in sig i olika fack. Det har ändå gått 35 år sedan folkomröstningen, vars resultat ändå inte följdes.