– Det var min dröm.
Gunilla Karlsson ville efter 23 år på samma företag sadla om till frisöryrket. Hon såg annonsen för snart ett år sedan, tog tjänstledigt och ett lån för att betala de 40 000 kronor som kursen skulle kosta henne med boka-tidigt-rabatt.
Mikaela Tholander betalade 50 000 kronor, Natali Karlsson 50 000 kronor, Samia Minshad 35 000 kronor, Marianne Svensson 30 000 kronor. Och så vidare.
Flera av dem kontrollerade företaget och den 48-åriga kvinnan som drev det innan de började, men för ett år sedan såg det mesta okej ut.
– Hon hade något företag i konkurs innan, men det behöver ju inte vara något konstigt, säger Gunilla Karlsson.
Men så snart kursen började i den 250 kvadratmeter stora lokalen intill Stadshuset märkte eleverna att allt inte var som det skulle. Den enda läraren som fanns saknade utbildning och
var dessutom bara herrfrisör.
Ingen studieplan och inget schema fanns.
Rader av exempel i elevernas berättelser tyder på att syftet med kursen inte var att eleverna skulle lära sig att bli frisörer.
Efter att i bara några veckor ha övningsklippt på dockor ville 48-åringen att eleverna skulle börja klippa kunder. Ofta på egen hand, då läraren antingen inte var där eller helt enkelt inte kunde exempelvis toning och permanent eftersom han var herrfrisör. En kund berättar att hon tappade så mycket hår efter en blekning att hon var tvungen att gå till en annan salong för att reparera det så gott det gick.
I kassan stod 48-åringens dotter och eleverna berättar hur kundernas pengarna lades i en ljusblå portmonnä med nitar på.
I september slutade herrfrisören och Sanna Winberg, utbildad gymnasielärare och frisör, började arbeta knappt en och en halv dag i veckan. Övrig tid var eleverna själva i salongen. Och klippte kunder.
– Jag såg direkt att de inte var redo att stå i en salong. Och särskilt inte själva.
Grundläggande utrustning saknades.
När en kund ville tona håret sprang en elev till HM för att köpa toning. Det fanns ingen tvättmaskin för använda handdukar. Det saknades utbildningsmaterial.
– Det fanns inte spolar, torkhuvar eller hårnålar som man ska ha för att lägga håret och göra håruppsättningar. Det fanns inte heller mätglas för att blanda färger. På en skola ska sånt absolut finnas, säger Sanna Winberg.
Natali Karlsson blev lovad praktiklön på 8 000 kronor i månaden när hon efter att ha gått kursen i en dryg termin arbetade i två månader. Några pengar har hon inte sett. Mikaela Tholander berättar att anledningen till att hon ändå stannade kvar var att 48-åringen från början hade gjort klart att hon inte skulle ge tillbaka några pengar.
– Jag stannade och försökte i alla fall lära mig någonting, pengarna var ändå borta.
Företaget försattes i konkurs i september förra året, men 48-åringen fortsatte att driva verksamhet i lokalerna i ett nystartat bolag, trots att det då inte fanns något hyreskontrakt.
– Hon ville vara kvar i lokalen fram till årsskiftet då hon sa att de skulle få sin nya lokal, berättar Mikael Karlsson, fastighetsförvaltare i Nyköpings kommun.
Till sist tog kommunen hjälp av Kronofogden och bytte lås på lokalen.
Marianne Svensson började på utbildningen i höstas och hann bara gå några veckor innan verksamheten kollapsade.
– Hon har sagt att jag ska få tillbaka 10 000 kronor, men jag har inte fått några pengar. Och ibland säger hon att hon vill att jag ska komma tillbaka till utbildningen, att hon ska öppna i en ny lokal i Nyköping snart.