– Målning är som att andas. Det har hänt att jag målat i två dygn i streck när ångesten varit som värst, då är det riktigt illa. Alternativet är att använda mina armar som skärbräde – eller att ta livet av mig, säger Madeleine Dahlgren.
Hon tar emot hemma i 70-talsvillan i Bryngelstorp. Det är här hon ska ha sitt första vernissage nu på söndag, och på väggarna hänger färgglada oljemålningar med vackra blommor och naturmotiv, varvat med detaljerade landskapsmotiv i akvarell. Central på ena väggen i vardagsrummet är en oljemålning av en clown – ett självporträtt från 2013 och den sista målningen i olja innan hon gick över till akvarell. Madeleine Dahlgren beskriver den som hennes förlåt till nära och kära.
– Jag har alltid känt mig udda. För mig symboliserar clownen det, någon som skrattar utåt och gråter inåt. I tavlan står jag i mörkret och förlåter alla som står i ljuset, säger hon.
När Madeleine Dahlgrens liv kraschade för nio år sedan hade hon pressat sig själv under lång tid. Trots magkatarrer och andra fysiska symptom, körde hon på som datalärare med hela Sverige som arbetsområde. Ett flertal proppar i ena ljumsken satte till sist stopp för Madeleine. Hon hamnade i rullstol, gick upp 25 kilo av alla mediciner och hamnade i ett allvarligt psykiskt tillstånd, med grav panikångest, torgskräck och upprepade självmordsförsök. Efter flera vändor på psyket fick hon till sist diagnoserna borderline/bipolär.
För Madeleine var det viktigt att få en diagnos som kunde förklara hennes beteende. Den hårda jobbsituationen hade triggat igång sjukdomstillståndet som legat latent, en känslighet som funnits där redan i barndomen.
– Jag har alltid varit öppen och det gör mig sårbar. Det finns liksom ingen skyddande hud mellan. Får jag en råsop ordmässigt, går jag ner i botten. Fast precis lika mycket som jag kan åka ner av en kommentar, kan jag åka upp. Alla vet hur känslig brännskadad hud är. Precis så är det, fast i själen. På bara några sekunder kan hela kroppen vara uppe i varv och jag drabbas av ångest som inte går att beskriva. Redan i 20-årsåldern brottades jag med självmordstankar och hade det trassligt relationsmässigt, säger hon.
År 2010 anmälde sig Madeleine till en oljemålningskurs. På grund av sjukdomen hade hon knappt varit utanför sitt hem sedan kollapsen. Första terminen handlade mer om att möta andra människor och rent konstmässigt menar Madeleine att hon bara åstadkom "några streck".
Men hon blev biten. Och insåg snart att målandet dämpade hennes ångest. Redan från början var hon även öppen med sin sjukdom inför sina nya målarvänner och sedan några år tillbaka är hon verksam i konstföreningen Färgklicken i Nyköping, som betytt oerhört mycket för hennes utveckling som konstnär. Under senare år har hon även målat för en rad kända konstnärer på olika kurser.
– Målarkompisarna ger mig självförtroende. Ännu så länge räknas jag som nybörjare men jag har utvecklats snabbt, påstår de som vet. Jag har ett enormt sug efter kunskap och vägrar att ge upp och låsa in mig här. Därför utmanar jag mig själv hela tiden, säger hon.
Söndagens öppet hus är ett exempel på Madeleine Dahlgrens envishet. Eftersom hon fortfarande inte kan vistas i öppna miljöer blir vernissagen i 70-talsvillan ett första steg att visa upp sin konst för allmänheten.
– Det känns både ångestfyllt och oroligt. Vissa stunder känner jag oro för att ingen ska komma, och ibland för att det ska komma för mycket folk. Men det får jag ta.