"Vi kan inte bara titta och lyssna när det är ökat transhat i världen, inklusive i Sverige. Någon måste snacka och nu tar jag den möjligheten."
Det röda missionshuset på gården omgärdas av grönska. Marken doftar av sommarregnet som nyss fallit.
Hemma hos Noah van Dorpel, 38, finns en pirrig förväntan i luften.
– Det är kul, men det blir lite puls. Det blir verkligt, säger han.
Måndagen den 16 juni släpps boken "Pappa sjöhäst", som handlar om att bära och föda sitt barn som man.
– Jag är pappa till min son, sedan har jag burit och fött honom. Det är udda, absolut. Det är jag medveten om. Jag vet att många tycker att det här är konstigt, fult, sjukt och allt möjligt. Det kommer att komma alla möjliga reaktioner. Samtidigt känner jag mig inte orolig, jag är mer medveten om det.
Men även om Noah van Dorpel inte känner någon oro, snurrar tankarna inför att de innersta känslorna ska delas med världen där ute. Hans man är lugnare.
– Björn säger "vi tar det som det kommer" och jag går igenom alla tänkbara scenarier.
Tänker du på vad folk kommer att tycka och tänka?
– Ja, alldeles för mycket. Jag önskar att jag bara kunde skita i vad folk tycker.
För åtta år sedan fick Noah van Dorpel och Björn van Dorpel sonen Mattis.
– Jag har alltid velat bli förälder, säger Noah van Dorpel.
Men efter förlossningen följde en mycket tuff period.
– Det hade inte ens gått en vecka när jag hamnade i en jättedepression. Egentligen var det en identitetskris, det blev en total krasch. Det var en stor glädje i att jag hade fixat det här, men samtidigt väldigt dubbelt. Det var på den nivån att jag fick ECT-behandlingar.
Med hjälp av stödet från omgivningen samt att Noah van Dorpel fick sitt drömjobb som teaterlärare, började han stegvis må bättre:
– Jag satt mellan elbehandlingarna och skrev ansökan och kände att jag aldrig kommer att få det här jobbet för att jag mår så dåligt, men så fick jag det och det gjorde otroligt mycket.
Plötsligt hörs fågelkvitter i det gamla missionshuset, som om det sitter en fågel inomhus och sjunger.
– Min son tycker väldigt mycket om fåglar. Det är olika varje heltimme, säger Noah van Dorpel och pekar på en väggklocka med tolv fåglar på.
Under uppväxten omgavs han av kärlek från sina föräldrar, som uppmuntrade honom att vara precis som han vill.
– När jag var riktigt liten sa jag att jag var pojke. Jag har väldigt förstående föräldrar. De har varit med på hela resan.
Men trots föräldrarnas stora stöd, har resan var långt ifrån smärtfri. Noah van Dorpel får något allvarsamt i blicken.
– Att vara transperson har orsakat otroligt mycket smärta och svårigheter.
Han blickar tillbaka till skoltiden.
– När jag började skolan blev jag medveten om att andra kunde tycka att jag var konstig.
Uppväxten kantades av den ständiga frågan: "Är du kille eller är du tjej?".
– Jag har fått den frågan ända sedan jag var såhär liten, säger Noah van Dorpel och visar höjden med handen.
När han fick frågan "vad är du då?", svarade han ofta "vad är du själv?".
– Då blev folk jätteprovocerade.
Den 25 juni kommer Noah van Dorpel att ha ett författarsamtal på NK-villan.
På mellanstadiet och högstadiet blev Noah van Dorpel mobbad och fick ofta höra elaka kommentarer.
– Jag hade många fina vänner också, men många var väldigt provocerade av att jag såg ut som jag gjorde. Mina föräldrar fick höra mycket skit från andra vuxna, redan när jag var liten. "Sätt på henne en kjol istället."
I högstadiet var det extra tufft.
– Folk kom fram och sa att jag var äcklig och ful. Tyvärr var det en del vuxna som sa "du måste ju förstå att när du klär dig sådär, är det klart att du blir utsatt". Det var i högstadiet som skammen kom. Jag var väldigt övertygad om hur dålig, ful, äcklig och fel jag var när jag slutade högstadiet. Jag hade blivit nedbruten. Då räckte det tyvärr inte med att alla var accepterande hemifrån.
Som sextonåring flyttade Noah van Dorpel till Stockholm, för att fly tillvaron i Nyköping. Där var omgivningen mycket mer accepterande, berättar han. Ett starkt minne är när en lärare berättade om transpersoner.
– Jag kände att "det här är ju jag". Det öppnade upp något nytt för mig. Det var både skönt och jätteläskigt att höra det. Vad innebär det?
De här dagarna innan boken släpps lyssnar Noah van Dorpel på ljudboken som han själv läst in.
– Det jag hoppas mest är att vi rustat vår son så att han kan stå stark och stolt. I nuläget är han jättestolt över att boken kommer. Jag hoppas han ska kunna hålla kvar det. Han har alltid varit stolt över att ha legat i min mage. Det är något som han tycker är häftigt.
Klockan har blivit tolv. Den här tiden är det sommargyllingens tur att kvittra.
– Det är min sons favoritfågel. Vi ropar alltid "gylling!" när klockan slår tolv, säger Noah van Dorpel glatt.