Numera laddas elevdatorer oftare än att ungdomarna försöker få till den där sylvassa blyertsspetsen.
Gunilla Lycke klev in i skolan för första gången 1971. Det första som mötte henne var inte den klassiska Don Quijote-statyn. Den flyttades först ett år senare från konstmuseet, vid Nyköpingshus, till Tessinskolan.
Hon tycker att det är en välplanerad och fin skola som blev hennes arbetsplats och att det förblev så under lång tid.
– Underhållet hade kunnat vara bättre förstås, säger hon och syftar på mögelproblematiken.
Men om byggnaden inte har förändrats nämnvärt så har synen på eleven gjort det desto mer.
– Lärarstilen var väldigt hårt präglad av läroverksmiljön. Det fanns en elevsyn som jag inte tyckte om. Det var hårdfört, säger hon.
Det fanns en elevsyn som jag inte tyckte om.
Riskerade eleverna låga betyg var det upp till eleven att klara av det.
Hon betonar dock att de allra flesta lärarna, var och en för sig, var både duktiga och trevliga i mötet med henne.
– Men som grupp blev det en anda som jag inte gillade.
Gunilla saknade lärares förståelse för att elever kunde behöva hjälp.
– Jag vantrivdes och efter några år som lärare var jag tveksam till att fortsätta.
Det som fick henne att ändå stanna var en speciallärareutbildning. Den var betydligt bättre än den ”ruttna” lärarutbildning som hon läst i Stockholm tidigare.
– Efter det fick jag börja jobba på ett annat sätt med enskilda elever.
Och när den stora gymnasiereformen kom på 90-talet fick skolan äntligen den knuff hon längtat efter. Anledningen till förändringarna var att politikerna tyckte skolan var detaljstyrd och tung och att den centrala styrningen var ett hinder för lokala initiativ och lokal frihet. Den statliga detaljstyrningen försvann och på papperet gavs lärarna och skolorna mer makt över undervisningen. För hennes egen del var tillkomsten av barn- och fritidsprogrammet viktigt. Nu fick hon äntligen jobba fullt ut med sin mer omhändertagande lärarstil och blev dessutom programansvarig. Och hela skolan började sjuda av liv när decentraliseringen slog till.
– Då ökade tillvalen och det gavs möjlighet att hitta på lokala kurser. Det frigjorde enormt mycket kreativitet och engagemang. Organisationen gav programgrupperna mycket frihet och det kändes som om vi planerade rubbet.
Baksidan av myntet var att arbetsbördan ökade markant och alla lärare inte orkade med pressen. Dessutom tycker Gunilla Lycka att kommunalisering ofta inneburit neddragningar.
– Men sedan började lärarna att hantera det bättre, säger hon.
Den friheten och det inflytandet för lärarna har försvunnit, enligt Gunilla. Hon pekar på kommunala besparingar och skolledare som inte insett betydelsen av lärarnas erfarenhet och engagemang som orsak.
– I dag finns det en auktoritär ledarstil bland en hel del skolledare, säger hon.
Gunilla började dessutom jobbat hårt för att identifiera de problem som ställde till det för elever. Det handlade främst om dyslexi och minnessvårigheter och vid svårare problem samarbetade hon med skolläkaren och BUP.
– Jag upptäckte att det fanns många elever som aldrig var utredda.
Hon fick kunskaper som hon sedan förmedlade vidare till yrkeskåren även på andra skolor. Tessinskolan inrättade dessutom stödfunktioner – Flexen och elevcoacher – som arbetade för att hjälpa elever med studieproblem.
Men trots hennes strävan med en ansvarsförskjutning tycker Lycke nu att det har gått för långt.
– Nu slår lärarna nästan blåknut på sig för att eleverna ska få ett godkänt betyg, säger Lycke, som vill betona att eleverna också har ansvar för sin skolsituation.