Med Botniabanan kom helt nya mögligheter till pendling och utbyte mellan Umeå och Örnsköldsvik. Själva bygget blev också en stor omställning för hela regionen.
– Vi fick starta speciella arbetsförmedlingar som bara förmedlade arbetskraft till banbygget. Snickare som jobbat med husbyggen fick gå inskolning på väg och järnväg för företagen dammsög verkligen efter lokala arbetare, säger Elisabeth Sinclair.
Hon var kommunikatör under bygget av Botniabanan och leder nu projektet med Norrbotniabanan. Näringslivsdagen på Rosvalla har temat Ostlänkens möjligheter. Och möjligheterna är många, tror Sinclair.
Mycket av den lokala diskussionen handlar om hur regionen ska se till att jobben skapas här. Hennes erfarenhet är att även de utländska storföretag som deltar letar personal på plats.
– På Botniabanan hade vi några stycken, men även de dammsök upp lokala arbetare.
Vad är viktigt att tänka på vid ett så stort projekt som Ostlänken?
– Kommunikation. Att informera om vad, när och hur vi ska göra. Framförallt för de som äger marken. Utan mark har vi ingen järnväg så de är oerhört viktiga nyckelpersoner. Man måste också våga ta i de tuffa frågorna, som hur naturen påverkas och buller. För allmänheten kan det vara ganska svårt att föreställa sig hur resultatet ska bli.
Själv förvånades hon över hur snabbt själva byggandet gick när den långa planeringsfasen äntligen var över.
– Som privatperson i Umeå kunde man åka förbi platser som såg helt olika ut från vecka till vecka. Det var en fantastisk resa, säger Sinclair.