Det är tidig kväll i Brandkärr. Polisen har redan hunnit kontrollera flera personer. IFK Nyköping och Nyköping Ungdomsförening drar på sig orange reflexvästar. Åtta timmar på gatorna i Brandkärr ger klirr i föreningskassan. Somaliska föreningen har aldrig fått pengar för att nattvandra, säger en medlem. – Men vi är ute nästan varje fredag- och lördagskväll. Nattvandring är bra men det kan inte lösa problemen här i Brandkärr, säger han.
Vilka är problemen?– Trångboddheten. Drogerna. Föräldrar som inte kan språket. Ungdomarna vill vara ute med sina kompisar men har inga fritidsaktiviteter. Ingen vet vad de gör. Det blir skadegörelse. Hur man ska lösa allt, det vet jag inte. Men politikerna ställer aldrig frågan: Vad behöver ni?
Grabbarna i gympadojor stannar äntligen. – Vi trodde ni var poliser. Ni ser ut som poliser.
De har inte varit med vid de tidigare helgernas bråk, vet inte vilka som kastade sten, flaskor och asfaltsbitar och även om de visste skulle de aldrig gola. De gillar inte poliser. – De tvingar oss att klä av oss och skämmer ut oss framför våra mammor.
Två av poliserna som är i tjänst den här ovanligt ljumma sensommarkvällen träffades av stenar för några veckor sedan. – Vi skulle ingripa för att någon hade kastat bangers mot en dam med hund. Då kom stenarna.
En annan dam kommer förbi medborgarkontoret. Hon är 72 år och har bott i Brandkärr sen -68. – Nej, jag har aldrig varit rädd. Här är bra att bo.
– Vi är här för att skapa trygghet. Vi pratar. Bygger relationer. För några veckor sedan var det skottlossning mot en portuppgång härborta. Sedan dess har vi ökat vår närvaro här, säger poliserna.
Mörkret kommer snabbt. Blåljus roterar, bilar och passagerare kontrolleras. Strålkastare lyser upp delar av området runt skolan. Här hänger tio-femton ungdomar från unga tonåren till något år över 20.
Tjejer och killar som bestämmer sig för att prata. Utan namn, utan bilder. De säger att polisen inte gillar invandrare, att de blir trakasserade på grund av sitt ursprung. De är förbannade på polisen. Och på journalister som bara ger polisens bild av det som händer.
– Jag har blivit visiterad tre gånger i kväll, säger en kille. De tar med oss till stationen för att lämna urinprov. Sen måste vi gå tillbaka. De förstör vår vardag. Nu är det krig med polisen.
En av de unga männen försvarar stenkastningen. Han agiterar upprört. Nej, han var inte här när det hände men han säger att det var rätt, att polisen ska bort härifrån.
– Det är inte okej att kasta sten, absolut inte. Men majoriteten av dem som bor här känner sig inte trygga med polisen. Jag skulle aldrig ringa polisen om det hände något, säger en av tjejerna.
En ensam kille kommer från ingenstans, rakt emot oss. Han är upprörd.
– Polisen behandlar oss som djur. De är djurskötare med plasthandskar. Skriv det, säger han och går lika snabbt som han kom.
Det är mörkt på fotbollsplanen som annars brukar vara upplyst till klockan 22. Kommunens förklaring är att en kabel grävts av av misstag. Budskapet har inte nått fram. Ungdomarna som hänger vid skolan säger att polisen släckt lamporna och kört med blåljus på konstgräsplanen. De tolkar det som en maktdemonstration.
En trio kaftanklädda män stannar och diskuterar.
– Jag säger till ungdomarna att polisen vet mer än vi. De har rätt att vara här, vi får inte köra bort dem. Vi vet inte varför de är här, vi har inte hela bilden, säger en av männen som är ute i natten. Nu säger han till ungdomarna att gå hem.
– De lyssnar inte på polisen men de lyssnar på oss. De accepterar oss.
Är du imam?Han skrattar. Nej, jag är busschaufför. Jag känner alla ungdomar och de känner mig. Jag har bott i Brandkärr sedan 1998, mina barn har växt upp här. Vi kämpar och kämpar för att det här ska bli en bra plats. Jag har fått så mycket av Sverige. Jag vill ge något tillbaka.