Tipsen droppar in med ojämna mellanrum. Till polisen, till SN, till enskilda lärare. Oftast ganska diffust. Någon har hört att någon har sett någon som sålde hasch, langade sprit eller hade glansiga ögon.
– Problemen går runt. Det är alkohol, cykelstölder, narkotika, mobbning, slagsmål. Men jag skulle vilja säga att just nu är det inte här problemen finns. Här var det rätt mycket problem före höstlovet men vi fick bukt med det, säger Maria Ulvenhag.
På vilken skola finns problemen nu? Det säger hon inte.
Vi sitter i Nyköpings stolthet, högstadieskolan Alpha. En skola som byggdes för integration och resultat. Oppebyungdomar och Brandkärrsungdomar och ungdomar från Malmbryggshagen och Östra villastaden skulle mötas, bli sams, byta erfarenheter, lyfta varandra och utvecklas som människor och som demokratiska samhällsmedborgare. Skolan glänser som det goda exemplet. Och skuggas ofta av motbilder. Maria Ulvenhag är bekymrad över att skolans rykte fläckas av att polisen är där när det borde vara precis tvärtom.
– Vi vill träffa ungdomarna. Skapa relationer. Vi är här minst två-tre gånger per månad, jag och mina kollegor, säger hon.
Killarna, det är mest killar, kommer fram och gnabbas lite. Öööh aina, vad gör du här? ("Aina" är "förortsslang" för polis).
En del av de gängliga tonåringarna känner hon sen lågstadiet, en del träffar hon på andra ställen, på andra tider, långt borta där skolans ramar inte finns.
Maria Ulvenhag pratar om rökning som en indikator på problem. Fråga dina barn vilka skolkamrater som röker, säger hon. Visa att det inte är okej. Stötta dom att inte börja. Själv går hon aldrig förbi en ungdom som röker utan att markera.
– Den som röker hasch har börjat med vanliga cigaretter, säger hon
Klivet från mellanstadiet till årskurs sex eller sju kan betyda både möjligheter och kriser. Det är nya kamrater, nya lärare, nya rutiner, nya lokaler, nya krav.
– Många blir tagna på sängen när deras barn börjar på högstadiet, säger Maria Ulvenhag.
Tidigare i höst ordnade Nyköpings kommun och polisen tre temakvällar om tonårsliv med föreläsningar och diskussioner om bland annat droger, kränkningar på nätet och föräldrarollen.
– Det var rätt få som kom. Kanske ett hundratal per gång. Och då är det ändå 800 elever i varje årskurs.
Ingen vill skicka sina barn till en skola där det finns knark.
– Vi behöver namn, konkreta tips för att kunna agera och hjälpa ungdomarna, säger Maria Ulvenhag.