Innan någon ännu misstänkte något stod Hans Tomani och klippte häcken hemma i Bryngelstorp på det som han trodde var en vanlig söndag. Det skulle visa sig att en reaktor i Ukraina exploderat bara dygnet innan, men det visste man ingenting om i Nyköping än.
Hans Tomani jobbade som säkerhetsansvarig för forskningsreaktorn R2 på Studsvik och på måndagen satt han i möte med internationella kunder i forskningslabbet när chefen för labbet kom in.
– Han sa "Sorry, vi har kontamination i huvudentrén".
Läs mer: Så drabbades Sörmland av Tjernobyl
Strax efter midnatt, natten mot lördagen den 26 april 1986, hade reaktorn exploderat i Tjernobyl. Men Sovjet lade locket på och ingen information kom ut de första dagarna. Så när radioaktivitet konstaterades ute på Studsvik på måndagen tänkte Hans Tomani direkt på R2:an. Han ringde ner till reaktorbyggnaden, men där var allt lugnt.
Det blev fullt pådrag. Bilar stod i kö för att komma både in på och ut från området. När bilarnas däck kontrollerades visade det sig att de som kom utifrån var lika kontaminerade som de som stod inne på området. Det var den första riktiga bekräftelsen på att läckaget inte kom inifrån Studsvik. Än i dag kommer Hans Tomani i håg vad mannen som var ansvarig för strålskyddet sa när han kom ut från konferensrummet.
– Han sa "vänd skyltarna!" Det är ju alltid lite kontaminerat i en reaktor och man får inte komma in utan speciella kläder. Då har man skyltar som talar om att det kan finnas radioaktivitet där inne, att det kan vara farligt. Nu var det sämre ute än inne.
Det var cesium 137 som blåste västerut och in över Sverige efter härdsmältan i Tjernobyl. Och när det är cesium 137, då är det en reaktor som har gått åt skogen, det visste Hans Tomani. Först misstänkte han Ignalina i Litauen.
Cesium 137 är inte trevligt, det har en förmåga att kladda sig fast, konstaterar han.
– Man började samla in luftfilter här i stan och det skrek om dem. Det var väldigt kontaminerat, överallt.