I januari har det gått två år sedan de fem syskonen Sherifs mamma omkom i en trafikolycka på E4:an. Sedan kom de slag i slag. Tragedierna som höll på att splittra den redan sargade familjen som flytt undan inbördeskriget i Somalia 2011.
När mamman omkom stod allt hopp till att storasyster Saida Ahmed Rashid, som kommit efter till Sverige med sin lilla dotter Suheila, skulle ta hand om dem – annars skulle syskonen, som då var mellan 6 och 17 år, placeras ut på olika familjehem.
Men Migrationsverket trodde inte på familjens ord. Saida kunde omöjligt vara deras syster, löd domen och den 30 juli 2013 fick Saida beskedet att utvisningen skulle verkställas. Dessförinnan hade Nyköpingsborna slutit upp för Saida och hennes syskon. Men den stora manifestationen på Stora torget sommaren 2013 hjälpte inte. Saida tog då saken i egna händer och bekostade ett DNA-prov själv. Det var positivt och den 9 augusti beviljades Saida permanent uppehållstillstånd.
I dag bor Saida med sina syskon och sin dotter i en liten trea på Arnö. Det är första dagen på jullovet när vi återser familjen och sammanhållningen är slående. Det riktigt strålar om dem alla och syrrorna skämtar friskt med Saida som de numera kallar "mamma stress". Något man som utomstående kan ha all förståelse för. Som familjens nya mamma är det hon som får hålla reda på alla tandläkartider, scheman och föräldramöten samtidigt som hon själv pluggar SFI, svenska för invandrare. I oktober drabbades även lillebrorsan Hamza, 8 år, av diabetes och det är först nu som de börjat få rutin på att leva med sjukdomen.
– Saida är en jättebra mamma. Det har gått snabbt och enkelt att bli en stor familj och vi känner oss trygga med henne även om hon bossar och bestämmer. Och stressar, skojar Ifrah som hunnit bli 19 år, fått körkort och som när hon är klar med vård- och omsorgsprogrammet har hon siktet inställt på att plugga vidare till gynekolog eller möjligtvis barnmorska.
– Det är alldeles för många män som är gynekologer. Jag har träffat många kvinnor som hellre vill träffa en kvinnlig gynekolog, sen verkar det vara ett jättespännande yrke.
För att få vardagen att gå ihop måste alla hjälpa till hemma. Hafsa är den som är mest ordningsam av syskonen, hon åker ofta på att diska efter middagarna och gillar även att städa. Hafsa går första året på Gripenskolans naturprogram och tänker plugga vidare till tandläkare sedan. Hamida går i sexan på Herrhagsskolan. Hon har mycket kompisar och vill bli engelskalärare när hon blir stor. 17-åriga Ajan lagar den mesta maten, för enligt henne själv är hon bäst på det. Även Ajan går vård- och omsorgsprogrammet men drömmer om att bli polis.
– Det skulle vara fett att stoppa bilar som kör för fort, för då får jag själv köra fort också, säger hon.
Tiden som gått sedan Saida fick uppehållstillstånd har svetsat samman syskonen. Tryggheten har också inneburit att syskonen fått sörja sin mamma i lugn och ro. Den 26 januari har det gått två år sedan hon omkom. Den dagen tänker de samlas vid hennes grav och minnas och be tillsammans.
– Livet måste fortsätta var man än är och det har vårt liv gjort, säger Ifrah.
Och även om hon har svårt för det svenska kalla klimatet så trivs de i det nya landet. Och med varandra.
– Vi är nästan alltid tillsammans och vi har roligt och skrattar mycket. Saida säger att vi aldrig kommer att få flytta hemifrån. Skulle vi träffa pojkvänner och gifta oss får dom flytta in hos oss, fortsätter Ifrah.
– Ibland blir Hamsa ledsen när han tänker på hur det ska bli när vi börjar på universitet, säger Hafsa och klappar sin lillebror på huvudet.
Saida nickar bekräftande.
– Vi har det jättebra förutom att det nästan alltid står en massa disk i köket. Det skulle vara bra med en diskmaskin.