Det var under onsdagseftermiddagen som Sigbrit Englund, boende i centrala Nyköping, gjorde sig redo för sin dagliga tur. Permobilen var trasig så hon tvingades ta rullatorn.
– Det var första gången, annars så har jag ju permobilen. Jag har punka på den, så då tänkte jag att jag försöker gå med rullatorn. Det skulle jag naturligtvis inte ha gjort, säger Sigbrit.
Tjugo minuter in i promenaden, på Allhelgonavägen, tog det stopp. Sigbrit var totalt utmattad, fick svårt med andningen och började känna sig svimfärdig.
– Det tog stopp, jag orkade inte längre. Jag har hjärtsvikt och hjärtflimmer, och en rygg som är under all kritik. Om jag fortsatt så hade jag svimmat, berättar hon.
Så hon fick sitta där på sin rullator, orolig över hur hon skulle ta sig hem. Men turen var på Sigbrits sida. Tre förbipasserande ungdomar i övre tonåren visade sig bli räddningen.
– De hjälpte mig och drog mig fram på rullatorn. Där satt jag förstår du, och fick åka ända hem, säger Sigbrit.
Det utmynnade i ett möte med mycket skratt, där ungdomarna fick kämpa för att hålla styrsel på rullatorn.
– Vi skrattade nåt otroligt alla fyra, så att tårarna rann. Mustafa, Izabel och Joanna heter de. Jag tyckte de var suveräna, fortsätter hon.
Under den drygt 500 meter långa färden hem till bostaden på Östanvägen hann Sigbritt och ungdomarna bli lite polare med varandra.
– Jag talade om för dem att jag tyckte de var så snälla och söta och rara. Det är inte klokt vad fina de var. De är toppen, ungdomarna, säger Sigbrit.