Okej, rå sädeslagssprit och whisky. Det är inte riktigt samma sak. Drar man absoluta likhetstecken mellan dessa två ytterligheter, och dessutom i närheten av en whiskykännare, är det troligt att man får en skrattsalva slängd i fejset. Det skulle ungefär vara som att jämföra pappersmassa med dagstidningar. Bilden av en morgontrött stackare som sitter nedhukad vid frukostbordet över sin pappersmassa är visserligen rolig. Men det blir ju inte rätt.
Några som känner till skillnaden mellan råsprit och whisky, och betydligt mycket mer därtill, är Nyköpings whiskysällskap Habost, som varit verksamma i Nyköping sedan 1999.
– Vi är totalt sett över 150 personer som är mer eller mindre aktiva här. När det kommer till att vara med på provningar är vi runt 75 personer som deltar regelbundet, säger medgrundaren Peter Borg, när jag träffar honom en regnindränkt septemberafton på Vesterlunds krog i Nyköping.
Vi ska strax återvända till Vesterlunds krog, men först – en historielektion. Vägen från den råa kornspriten till den förädlade whiskyn stavas destillering – konsten att separera beståndsdelar ur dryck.
Exakt var den här mytiska destilleringskoden knäcktes vet man inte riktigt. Vissa daterar den ända tillbaka till antiken, vilket får betraktas som en något svävande tidsangivelse eftersom antiken ju sträcker sig över tusentals år.
En bra historisk utgångspunkt är annars högmedeltiden, någonstans under 1000-talet, där vetgiriga munkar på Irland roade sig med att sönderdela vätskor. De var bildade, gav sig ut på lärorika vandringar, och lyckades sakta men säkert förfina destilleringskonstens ädla verk.
Drycken som de framställde fick namnet uesqueba (uttalas ishkiva), som är gaeliska och betyder "livets vatten" – detta eftersom den verkade bota infektioner och magåkommor. Dessutom tycktes man "komma närmare Gud" efter några tilltagna jamare (hmm). Det blev väl ett Herrans liv i de där klosterkorridorerna helt enkelt, när andan föll på. Eller förlåt, när anden, föll på.
På Vesterlunds krog, tidigare år, var det lyckligtvis lite mer städat när Habost anordnade en skotsk whiskyprovning för sina medlemmar. Det är överlag Skottland som ligger sällskapet varmt om hjärtat, med sin variationsrika och rökiga whisky.
– Skottland har skapat grunden för allt det här, och står för de här fantastiska variationerna. Vill man sitta och känna av smakerna av drycken, som med en god gammal portvin ungefär, och njuta av den länge, då är den skotska whiskyn oöverträffad, säger Peter Borg.
På plats för att leda kvällens provning fanns John Campbell, destilleriföreståndare på skotska Laphroaig och ett tungt namn inom whiskyvärlden. Han inledde med en kort föreläsning, som blev föremål för både en och två intressanta anekdoter. Han berättade om whiskyförsäljaren Ian som lyckades sälja in Laphroaig som medicin på de amerikanska apoteken under 20- och 30-talets förbudstid. Han berättade också om olyckskorpen Donald som omkom när han ramlade ned i en stor mäsktunna.
– Vi brukar säga att det är en liten del av Donald i alla våra drycker, säger John Campbell på sin breda skotska engelska.
Under kvällen dukades sex olika whiskysorter upp, med vitt skilda karaktärer. Glas höjdes upp mot ljuskällor, färg och djup studerades, näsor landade i glasmynningar, och ädla droppar letade sig sakta ned genom strupar.
Smaknyanser diskuterades – persika, lite marsipan, päron kanske, antydan till smörkola, citrustoner, allt möjligt. Det fanns till och med dem som noterade aningen mer malplacerade smaker.
– Det luktar lite fotsvett om den här, hördes lågmält från ett av borden.
Någonstans mellan fjärde och femte whiskysorten, strax innan kvällen rundades av, höjde John Campbell glaset, och tackade sällskapet Habost med en avslutande skål.
– Here's to us, there's no one like us, and to hell with the rest!