Så här i decembermörkret är det svårt att föreställa sig en promenad i staden utan det varma och stämningsfulla ljuset från hundratals lampor.
Det var annorlunda i början på 1800-talet. De fyra tusen själar som då bodde i Nyköping hade aldrig sett ett gatljus. När kvällen kom låg gatorna i mörker.
De första gatljusen dök upp 1815. Stora torget, Västra storgatan och Östra storgatan var först ut. Till en början lystes de upp i skenet från oljelampor – men det ansågs snart omodernt.
I England hade man börjat använda gaslyktor, som försågs med stenkolsgas via rör från gasverk. Svenska tidningen beskrev den så kallade lysgasens förtjänster i ett reportage år 1855:
"Lysgasen är för den skull det billigaste, beqvämaste, lättast tillgängliga, snyggaste, minst eldfarliga och mest lysande af alla brukliga lysnings-ämnen."
Nymodigheten tjusade Nyköpings allmänna rådstuga – som var stadens högsta beslutande församling – och 1860 togs beslutet bygga ett gasverk, som skulle lysa upp offentliga platser och bostäder.
Vinsterna var många, ansåg en kommitté som utrett frågan: "en klart lysande låga i den fattige, men flitige arbetarens bostad" skulle framkalla "själens glada goda egenskaper", var förhoppningen.
Alldeles intill Nyköpingshus fanns en förfallen tomt och där byggdes gasverket. En del av gasverket finns fortfarande kvar: den flygel som har entré ner mot Nyköpingsån var en gång gasverkets Retorthus.
Bygget stod klart 1861 och 20 november samma år tändes 107 gaslyktor på Nyköpings gator och torg.
Även om lysgasen var snygg och bekväm när den väl letat sig genom rören fram till lyktorna, var arbetet i gasverket smutsigt, farligt och högljutt.
För att framställa gasen upphettades stenkol i retorter – ganska små ugnar med ett skålformat lock, som glödde ilsket rött under processen.
I Nyköpings gasverk fanns tolv retorter, som alla låg i Retorthuset. När gasen hade utvunnits laddades retorterna om och då hördes smällar som av kanonskott över det anrika gamla slottet Nyköpingshus:
"För hvarje retort som öppnas, höres en stark smäll likasom af ett kanonskott och en flamma av brinnande gas utbryter ur retortens mynning. Åskådaren må icke stå för nära ugnen, ty hettan är odräglig", skrev Svenska tidningen efter ett besök på gasverket i Stockholm.
I slutet av 1910 hördes de sista kanonskotten vid Nyköpingshus. Gasverket hade blivit för litet och ett nytt gasverk byggdes närmare hamnen, nämligen på tomten där Hälsomagasinet ligger i dag.
Gasverkens epok i Nyköping blev drygt 100 år. De sista retorterna laddades 1964. Även lysgasen hade blivit omodern, utkonkurrerad av elektricitet.
Tyvärr är det inte bara den vackra byggnaden vid ån som vittnar om gasverkens historia i Nyköping. De hälsofarliga ämnen som döljer sig i marken, är ett annat slags spår av epoken.
En stor del av gifterna, framför allt stenkolstjära, har grävts bort under det saneringsarbete som startades tidigare i år och nu håller på att avslutas.
Men det finns fortfarande förorenad mark på tomten. Under den flygel av Konsthallen som en gång i tiden var retorthus, får föroreningarna ligga kvar. Det är svårt att sanera under huset, utan att riva det samma.
Några år efter det att gasverkets retorter tystnat blev huset en Konsthall. Men när Sörmlands museum valde att bygga nya lokaler nere vid hamnen, kom byggnaden att åter igen stå tom.
Vilken är retorthusets framtid? Ja, det återstår att se...
Tack till Bildgruppen i Nyköping och Sörmlands museum. Övriga källor: Nyköpings stads gasverk, Sven Berlin (1936); Ett lysande århundrade, Håkan Norén (1998); SN:s Flanörentext (17 maj 1986); Ett besök i Stockholms gasverk, särtryck av Svenska tidningen (1855)