Typ en festival är evenemanget där ungdomarna erbjuds ett drogfritt festivalalternativ istället för att gå bananas på storfestivalerna runt om i landet. I år genererade det ett försvarligt besökarantal som inte svek vare sig under fredags- eller lördagskvällen. Längs med folkparkens asfalterade smågator och regnblöta gräsplättar vandrade musikdiggande ungdomar från den ena spelningen till den andra, zickzackande mellan evenemangstält och allehanda kringaktiviteter.
Höjdpunkterna var många, och inte sällan framförda av de mindre namnkunniga banden. Under fredagskvällen levererade hillbillyrockarna Fearless en rejält uppfriskande och dieseldoftande hårdrockssession, toppat med ett plötsligt trumsolo som skulle få en oljad kulspruta att verka mesig. På andra sidan av spektrat bjöd Eskilstunabandet Greta på inkännande stämsång under lördagskvällen, där bandmedlemmen Elin lyste starkast med en egenskriven, och hittills namnlös, balladvisa. Bland de större akterna imponerade Dunderpatrullen mest, det elektroniska bitpop-bandet (just det, bitpop) från Östersund. Med lika delar humor och tv-spelsinpirerad electronica bjöd de på en 45 minuter lång dansfest där konditionssvaga icke gjorde sig besvär.
Något som festivalen dock måste rätta till inför nästa år är ljudtekniken. Vissa band upplevde större missöden än andra, vilket hiphoptrion HCH kan intyga. De fick snällt vänta i 10-15 minuter, mitt i sin spelning, när micarna helt sonika slutade att fungera. Vilket var synd eftersom hiphoptrion var en av festivalens absolut bästa akter. De bevisade ännu en gång att svensk hiphop, i nio fall av tio, mår som bäst kring landets sydliga breddgrader. Lundarappare som Timbuktu och Chords har sedan länge cementerat skånsk rap på den svenska hiphopscenen men ordkonstnärer som HCH kommer ta den vidare.
Sist ut på festivalprogrammet var Asta Kask, punklegendarerna från Töreboda. Först här blev det på riktigt tydligt att Typ en festival även lockar till sig de äldre generationerna. I samlad kör och taktfast klappande ropade man in de ärrade punkhjältarna som strax visade att de fortfarande har krut i gitarrerna. Dock inte i benen, skulle det visa sig. Efter dryga 15 minuter, någonstans efter "Jag mot allt", skadade Bonni Pontén knät och blev liggandes på scengolvet.
- Jag är gammal, skrek han, någonstans mellan skratt och plågor, medan provisorisk sjukvård inleddes.
Några minuter senare var han på benen igen, sammanbiten i sann punkanda. Därefter klockade man ut Typ en festival med stor värdighet, invaggat i hårda riff och ett sjuhelsikes drag. Mer än välförtjänt, om du frågar mig.