– Jag kom fram i Haparanda i måndags morse och la min hand på gränsstenen vid Torneälvens mynning. Det var fantastiskt fint sista natten, med minusgrader och flammande norrsken.
När jag intervjuade dig vid gamla Oxelösund i början av september var det långt kvar – och vintern började närma sig. Trodde du verkligen att du skulle klara det här?
– Jo, men jag blev lite osäker när jag låg inblåst några dagar på slutet. Men jag har haft en väldig tur med vädret, det har varit en osannolik höst. Jag paddlade aldrig i kortärmat under juli månad men under september, längs Norrlandskusten, gick det bra. Det är lite häftigt.
Hur lång tid tog det att klara av Havspaddlarnas blå band?
– Jag startade vid norska gränsen tredje maj, så nästan fem månader. Det är ett negativt rekord, ingen har tagit så lång tid på sig. Men jag har tagit pauser och gjort annat emellan, effektiv tid har jag varit ute 7,5 vecka.
Är det något speciellt du tar med dig?
– Alla möten med snälla människor. En gång trodde jag att jag var i vägen för en fiskebåt men fiskaren ville bara bjuda på kaffe. Vi låg och drev där tillsammans på morgonen, det var jättemysigt. Sedan har jag gjort någon blunder och blivit rädd och skämts inför mig själv. Som när jag paddlade i mörker med enbart en topografisk karta där man inte ser grynnorna. Då blev det brottskär, sjön reste sig och jag var inte beredd. Det var lite klantigt.
Har du fått nog av paddling nu?
– Jag paddlade uppför forsen efter att jag gått i mål för att komma närmare samhället. Då tänkte jag att det hade varit fint att ha några veckor till på mig och utforska Torne älv. Sedan skulle jag gärna vilja paddla mer vid Höga kusten. Nu har jag ju mest paddlat rakt fram, jag skulle vilja utforska mer.