De kör var sin minibuss med aktiva när de får sänka farten när ett antal bilar står parkerade längs vägen. De gör samma observation: i en bil står saker inte rätt till.
– Det sitter en man i 50-årsåldern som ser helt livlös ut, berättar Johanna Öberg.
Vad var din första tanke då?
– Att det är helt sjukt då jag var med om en liknande händelse vid förra årets motsvarande juniortävling i ett annat land. Händer det igen, hann jag tänka.
Både jag och Susanne Widlund stannar våra bilar och springer dit. Jag tar med mig min medicinväska, säger Johanna Öberg som är sjukgymnast på vårdcentralen i Ekensberg och har magisterexamen inom idrottsmedicin samt är själv elitorienterare i OK Hällen.
Det är en belgare med fyra landsmän runt omkring. De svenska tjejerna frågar om relevanta saker som om han har puls och om, de kan hitta någon information om mediciner i plånboken och liknande.
– Men alla verkar vara helt i chock. Vi får till sist ett ja om att de har larmat, berättar Johanna.
Hon går runt till passagerarsätet och börjar kolla pulsen.
– Men mannen har foten på gaspedalen och bilen börjar rulla mot mötande trafik!
Widlund får stopp på bilen och de tar nu med tanke på den prekära situationen högst rådigt befälet över situationen – och beordrar männen som omringar 50-åringen att bära ut honom. När mannen börjar kräkas placeras han i framstupa sidoläge.
– Då försvinner pulsen helt. Då startar vi hjärt- och lungräddning. Vi hade båda gått kurs och var helt fokuserade på saker som tempot i kompressionerna. Det ska vara samma takt som Här kommer Pippi Långstump, säger Johanna allvarligt.
Det går en minut.
Mannens puls svarar inte det minsta.
– Men på kursen tryckte de verkligen på att man inte ska ge upp förrän det kommer professionell hjälp. Det skiljer så mycket från person till person hur länge man kan vara utan puls och ändå överleva så jag tänkte aldrig att det var kört. Man är så inne i det.
Efter två minuter svarar mannens hjärta på akutbehandlingen.
– Det är långa minuter kan jag säga. För att inte tala om de 18 som dröjer innan ambulansen kommer.
Den där gången förra året kom Johanna och den franska landslagsläkaren fram för sent. Båda upplevelserna kräver vitt skild debriefing – och med lite distans känner hon förstås rätt mycket stolthet över hur resolut de agerade.
– Jag hade nog hjälp av att jag dels hade varit med om en liknande situation tidigare och dels hade gått hlr-kurs. Vi jobbade mekaniskt. Det var inte förrän vi kom tillbaka till laget, som också hade agerat jättebra med stort lugn, som det brast. Då kom tårarna.
Via belgiska räddningstjänsten har de fått reda på att mannen klarade sig.
– Därför vill jag berätta om det här. Det finns numera glädjande hjärtstartare på flera offentliga platser och även många instruktörer. Men om inte kompetensen finns i en klubb så tycker jag att det är dags att skaffa sig den. Det är inga svåra kunskaper – som kan rädda liv!