Paret bodde hemma i sin lägenhet fram till för ett och ett halvt år sedan, utan hemhjälp. Men då slog sjukdom till, och numera bor de på samma avdelning på äldreboendet Myntan.
– Jag fick en stroke som knäckte mig. Sedan dess hör jag också så dåligt, säger Nils-Erik.
Frågorna får skrivas på en liten whiteboardtavla, men han har inga problem med att minnas sitt långa liv.
Året var 1919 när Nils-Erik Nordquist föddes som nummer fem i en syskonkull på nio barn. Nils-Erik beskriver att de bodde i ett hus med stor tomt, med gott om plats för hela den stora syskonskaran.
Men han tycker inte att han var särskilt busig.
– Nej, jag var snarare den som sa till de yngre syskonen att lugna ner sig, säger Nils-Erik på sin skorrande skånska.
Pappan var från början polis, artillerist i Kristianstad och sedan Malmö, innan familjen landade i Örkelljunga där han startade toffelfabrik.
– Damerna i husen runt omkring vårt ställde upp och jobbade med tillverkningen, det gav jobb åt en fyra-fem stycken. Jag har hört i efterhand att det var väldigt populärt, det var dåligt med jobb för flickor då.
Över den stora tomten rann en bäck med gott om fisk.
– Där brukade vi ibland fiska laxöring, och vi fångade dem med händerna. Det var populärt när man kom hem med en laxöring.
Efter folkskola blev det realexamen för Nils-Erik. Men egentligen hade han inte tänkt studera.
– Jag ville bli snickare, jag tyckte det var skojigt.
Snickeriintresset behöll han som hobby, och han har bland annat gjort en vacker lampa med en komplicerat snidad fot av tre vridna sammanflätade stänger, som han är stolt över än i dag.
Det blev ett kontorsjobb för Nils-Erik, men lönen var från början inte så fet – 50 kronor i månaden.
– När jag gått en kontoristkurs höjdes lönen till 80 kronor i månaden. Det var ju på 1940-talet, det var andra pengar då.
När barndomsvännen Olle fick jobb inom järnvägen, kom han hem till Nils-Erik och radade upp sin första månadslön på 120 kronor, uttaget i femkronorssedlar, på köksbordet började Nils-Erik fundera.
När han fick reda på att han med sin realskolexamen kunde få tjänst som högre tjänsteman, var saken avgjord. Nils-Erik började som stationsskrivare, och blev järnvägen trogen resten av arbetslivet.
Sin Stina mötte Nils-Erik under andra världskrigets beredskapstid. Han var hemma på permission när systern tog med sig en vän hem – Stina. Hon frågade systern om hon inte kunde höra med Nils-Erik om han ville följa med ut på långpromenad, och sedan dess har de hållit ihop.
På frågan om vad de föll för hos varandra, svarar Stina att Nils-Erik var både lång och stilig.
– Han var stilig i sin uniform.
– Stina är en sån trevlig och glad människa, hon är glad för jämnan. Vi har haft ett mycket fint äktenskap, och har varit gifta i snart 75 år.
På frågan om hur man håller ihop så länge funderar Stina.
– Ja, du, säg det...
En del säger att man aldrig ska lägga sig osams, håller du med?
– Ja, det kan nog ligga en del i det. Men vi har inte varit mycket osams genom åren.
Arbetet vid järnvägen tog paret, och sedermera även deras två söner, till ständigt nya boplatser. När de ska räkna upp var de bott måste paret tänka efter: Perstorp, Eskilstuna, Kopparberg, Eskilstuna igen, Kopparberg igen, Storå, Eskilstuna en tredje gång, och så slutligen Oxelösund, där familjen blev kvar och Nils-Erik avslutade karriären som stationsinspektor och chef över Oxelösunds trafikområde vid TGOJ.
Nils-Erik har varit pensionär längre än han har arbetat, och under pensionsåren ägnades mycket tid åt kolonistugan vid Anderslund och åt hans stora intresse skytte, och Nils Erik berättar engagerat om olika typer av skjutvapen och tävlingar genom åren.
När han får frågan om hur man når en sådan aktningsvärd ålder som han gjort måste han tänka efter lite.
– Det är svårt att säga...Men jag tror man ska leva förståndigt, utan att överdriva åt ena eller andra hållet, säger Nils-Erik, och tar alkohol som ett exempel.
– En del super för mycket, och andra är helnykterister. Jag tror det är bäst att vara nånstans i mitten, återhållsam, men att tacka ja till en tuting då och då.
Så blir han allvarlig, och säger.
– Att bli 100 år är inget jag strävat efter direkt. Men jag tror man ska skoja ofta, det har jag gjort, och leva förståndigt.