100 minuters njutningsfull rockglöd

Titta nu kommer bandet igen. Det gör de säkert för att vara snälla mot mig eftersom jag fyllt 50. Orden är Plura Jonsson sedan han ensam gjort ett extra extranummer på en andra inklappning från Culturums entusiastiska publik. Uttalandet säger väldigt mycket om Eldkvarn som band. Det är Plura som är Eldkvarn. Det är Pluras engagemang som fortfarande driver killarna. Han har en smittande spelglädje på scen. Det går verkligen fram.
Och det smittar inte bara av sig på publiken. Till slut får basisten Tony Thorén och gitarristen Carla Jonsson också fart på ben och kropp. För egentligen skulle nog konserten slutat med Pluras andra extranummer. Men de övriga i bandet tycks veta att han så gärna vill spela mer att de bjuder på detta.
Eldkvarn låter oförskämt bra. För även om bandet drivs framåt av Plura är de övriga musikerna ruskigt vassa. Det låter tight, balanserat och ibland med ett melodiskt pumpande som är härligt att få strömmande genom kroppen. Carlas viktiga gitarrspel vägs in i, och balanseras perfekt. Lyfts fram precis så där exakt när det ska. Tony Thoréns på bas gör alltså inget fysiskt väsen av sig, men lägger bakgrundskomp tillsammans med den emellanåt vilt grimaserande trummisen Werner Modiggård, något som ger Plura möjligheten att briljera runt.
Men utan Pluras röst vore Eldkvarn ingenting. Det blir alldeles klart när Carla Jonsson får sjunga en låt. Han har inte dålig röst, men Eldkvarns signum är Pluras röst som nu åldrats till att han en dov, djup och ibland raspig klang som för tankarna till den känsloladdade Vysotskijs röst. Plura har fått en berättande ton i sin röst som berör.
Det är egentligen bara i den allra sista låten, deras sjätte (!) extranummer som ljudbilden brister, det blir för högt. Men det får väl å andra sidan tas som en komplimang mot oss i publiken. Den låten var egentligen inte alls meningen att den skulle komma med överhuvudtaget. Och var därför inte ordentligt inövad.
Då har vi redan fått 20 låtar, allt från nummer på senaste plattan Död stjärna, bland annat titelspåret och Jag står upp än. Från föregångaren Limbo låten Samma sort, vidare Tempel av alkohol bara för att nämna något av den senare repertoaren.
100 minuters smittande spelglädje fick den tyvärr bara halvfyllda salongen. Till slut kändes det som om stolarna var i vägen. För när 1980-talslåtar som 3:ans spårvagn genom ljuva livet, Kärlekens tunga, Kungarna från Broadway och framför allt 22 år gamla Pojkar, pojkar, pojkar dras igenom i läckra moderniserade arrangemang blir det lite orättvist att bara dessa ärrade musikeleganter ska få möjlighet att rocka loss i full frihet när vi den sittande publiken som, i de flesta fall åldrats med samma värdighet som bandet, inte ska få göra det.
Efter att ha varit rätt slocknat under stora delar av 1990-talet brinner Eldkvarn bättre än någonsin. Tacka Plura för det. Trots att han fyllt 50 år (10 augusti i år) tycker han fortfarande detta är så kul. Och han vågar vara ärlig nog att visa det utan att det är i närheten av att bli patetiskt. Det är stort.