18-årsdagen en frihetens dag?

Jaha, så var man helt plötsligt myndig. Dagen med stort D infann sig alltså till slut. Förvisso ingen bedrift men en aning speciellt och eftersträvansvärt är det trots allt. Kändes lite konstigt att man ena dagen gick till sängs som mammas och pappas lilla gullegosse för att sedan morgonen efter vakna upp och räknas som vuxen. Lika nyvaken, trött och rufsig i håret som vanligt, men ändå vuxen. Om jag under nattens gång blivit mognare och mer ansvarstagande skulle man ju kunna misstänka att något stort var i görningen, men så var icke fallet.

Om jag hade levt för hundra år sedan skulle jag vid det här laget säkert haft ett rejält jobb och även börjat fundera på att bilda familj. I dag skjuter man tack och lov upp sådana saker tills trettiostrecket närmar sig, för man lever ju trots allt bra mycket längre nu för tiden än man gjorde då. Jag kan alltså vara en liten pojkvasker som lever på mina föräldrar ett tag framöver utan att känna mig misslyckad.
Hur ska man då reagera när man hux flux får personlig självbestämmanderätt och allt som hör till? Vad är normerna? Borde jag fyllas av en frihetskänsla eller av en nu är jag vuxen-känsla? Kommer vuxna att bemöta mig på ett annat sätt nu? Jag vill inte påstå att jag är totalt likgiltig men den väntade superduperkänslan har inte infunnit sig. Det känns mest förvirrat och konstigt.

I sinom tid kommer jag nog känna av den där friheten som alla talar om. Friheten att bestämma över sig själv och i större utsträckning ta ansvar för sina egna handlingar. Men att bli myndig framkallar även tankar som det kanske är dags att fundera på vad jag vill göra med mitt liv. Det känns som om jag vore framme vid ett vägskäl och att jag nu försiktigt måste försöka ta ett steg närmare vuxenåldern. Att till viss del säga adjö till det barnsliga jaget, bli mogen och försöka inkassera vuxenpoäng. Usch!

Mina rättigheter som människa har inom loppet av en sekund utökats enormt. Innan jag visste ordet av fick jag rösträtt, rätten att röra mig på klubbar och pubar och uppleva stadens nattliv, rätten att gå in på en matvarubutik och köpa folköl och tobak, rätten att tatuera mig, rätten att gifta mig utan länsstyrelsens tillåtelse samt rätten att ta körkort plus mycket mer. Förvisso kommer jag inte att gå ut på krogen varje helg, röka som en skorsten, tatuera in hela regentlängden på högerarmen, sitta och dricka folköl framför tv:n vareviga kväll eller hastigt boka in datum för bröllop. Allt kommer säkerligen att flyta på som vanligt trots vetskapen att jag har rätt att förverkliga de just nämnda sakerna.
Körkort. Hjälp! Detta eviga gissel som har belastat min tankeverksamhet sedan en lång tid tillbaka. Föreställningen om att ha körkort strax efter artonårsdagen har alltid lockat mig. Trots de endast smärre framstegen när jag övningskört har jag, naiv som jag är, trott att allt skulle lösa sig till slut. Nu med facit i hand kan jag åtminstone hoppas på att klara av uppkörningen innan min tjugoårsdag.
Enligt pappren är jag alltså vuxen men jag måste hålla med om att det ligger mycket i de bevingade orden: Man väntar så länge på att bli vuxen, men det blir man inte, man blir bara äldre. Hujedamej!