50 år efter Ungerns modiga rop på frihet
Lärdomarna av det egendomslösa samhället är lika tydliga som plågsamma. Staten och partipamparna hade all makt och allt ägande, den enskilda människan ingen och inget. Det mänskliga livets värde devalverades i takt med att det kommunistiska förtrycket tilltog. Kulisser byggdes för de rättroendes egen charterturism, lyxiga oaser för partiets män och gästande partivänner utifrån. Bakom ideologins fasader började förfallet.
Ungerns rop på frihet 1956 var så verkligt och så blodigt som det beskrivs. Förtryckarna slog tillbaka. Hoppet krossades under fem sovjetiska pansardivisioners larvfötter. Ungerns frihet dröjde ytterligare 33 år. Med östblockets kollaps och Sovjetunionens sönderfall befriades miljontals människor. Vi fick ett nytt Europa, som öppnade för en utvidgande europeisk union över nations- och statsgränser. Men det statskommunistiska förtrycket är inte längre bort än Minsk.
Många européer minns fortfarande järnridån, planhushållningen och förtrycket, de stängda gränserna, de förbjudna orden och idéerna. Men inte alla. I dag växer många unga européer upp med järnridån och statskommunismen som politisk historia, inte en realitet. Minnet riskerar att blekna med tiden, när de som minns inte längre finns där för att berätta. Då riskerar det som var helvetiskt beskrivas som problematiskt. De skrämmande detaljerna blir till borgerliga myter för att motverka kampen. Ett nyspråk förkunnar att det närmast uteslutande var folkförrädare, imperialister och spioner som åtgärdades. Realsocialismens oundvikliga kollaps skylls på avfällingars förräderi.
I Sverige har vi nu en regering som inte behöver tassa varsamt kring kommunismens rödsvarta arv, lika lite som nazismens brunsvarta. Regeringen Reinfeldt kan och bör göra insatser för att i skola och i andra former informera om erfarenheterna av de totalitära ideologiernas förödande inverkan på mänskligheten under det senaste seklet. Det går inte att bara peka finger åt det ena. Också kommunismens brott mot mänskligheten ska uppmärksammas, står det i regeringsförklaringen. Extremismen har flera ansikten, inget av dem är demokratiskt eller humanistiskt.
Så jobbar vi med nyheter