50 år som bokhandlare
När hon tog över butiken och öppnade dörrarna för första gången var hon nervös och trodde inte alls hon skulle passa för jobbet. Nästa månad firar Cecilia Ericsson 50-års jubileum som bokhandlare i Trosa.
Vi bestämde oss ganska fort. Båda blev fängslade av det, säger hon.
Cecilia fick börja i bokhandelsskola. I sex månader läste hon litteraturhistoria, bokföring, svenska och något hon kallar kundvett. Alltså hur det fungerar att stå bakom en disk och ta emot kunder. Kursen avslutades med betygsutdelning på Berns i Stockholm. Att det nu verkligen har gått 50 år kan hon inte riktigt förstå.
Det är ju ofattbar lång tid, lite vemodigt är det att tiden gått så fort.
Att Cecilia fortfarande skulle äga bokhandeln efter ett halvt sekel kanske hon inte hade planerat även om hon och Anders hoppades att stanna länge på orten.
När vi tog över var det vårat liv, vi ville leva här resten av livet men sen blev det ju så sorgligt, säger hon.
Anders drabbades av cancer och gick bort 1961. Cecilia blev ensam kvar med bokhandeln, och en hel del probem, skulle det visa sig.
Jag skötte inte ekonomin riktigt, den hade Anders haft hand om, jag tog hand om kunderna. Några försäkringar hade vi heller inte skaffat, vi var ju så unga, säger hon.
I flera år betalade Cecilia sina skulder punktligt varje lördag till det lokala kronofogdekontoret i Trosa. Detta samtidigt som hon arbetade vidare med sin bokhandel. Under de svåra åren märkte hon att det fanns en hel del vänligt sinnade personer omkring henne.
Jag måste säga att människor verkligen trodde på mig, både kunder och leverantörerna som ville ha betalt. Jag hade inte klarat det utan goda medhjälpare heller, särskilt Gun Andersson som funnits bredvid mig sedan 1956, säger hon.
På 50 år har det naturligtvis hänt en hel del. Cecilia minns hur det var förr när Mörköbussen kom på onsdagarna. Trosa var orten dit man åkte för att handla och här fanns mängder av affärer, berättar hon. Nu är handelsmönstret förändrat. Stormarknader har ersatt de mindre butikerna men Trosa bokhandel står kvar mitt i byn.
Det har inte alltid varit lätt men tycker man om något kämpar man för det, säger Cecilia.
Och tycker om sin affär, sitt jobb och böcker det gör hon. Cecilia tror på boken och tycker den ger oss mycket. Kunskap, avkoppling och så får man genom boken en chans att förstå hur andra människor tänker, menar hon. Under årens lopp har hon sett hoten komma och olyckskorparna kraxa men boken står sig ännu.
När tv:n kom sa ju folk att nu är det slut med boken men vi såg ingen nedgång. Samma sak när videon kom. Det jag tycker är det verkligt farliga är tv-spelen som slukar många pojkar, säger hon.
Flickor däremot slutar inte att läsa. De handlar böcker från de har lärt sig läsa och framåt, enligt Cecilia.
Inne i butiken finns böcker, kontorsmaterial, presentartiklar, tidningar, pussel och pennor. Det är välfyllt på hyllor och bord. Hur många artiklar hon har vet hon inte. Det pinglar ofta i dörren när kunder kommer och går. Att träffa människor och ha en bokhandel är Cecilias liv och hon vill inte riktigt tänka på vad hon ska göra sen.
Det här är ett sätt att leva, jag vet inte vad jag ska göra när jag slutar, säger hon.
Trots att 50 år har gått har hon inga planer på att sälja. Eller, det har hon kanske för spekulanter finns det. Men det är inte så lätt att göra sig av med något man haft länge och har en sådan relation till.
Jag är inte beredd att släppa butiken. Jag har klar separationsångest, säger hon
Den 15 februari är det i alla fall jubileumsdags. Cecilia funderade ett tag på om hon verkligen skulle arrangera något den dagen eller inte.
Jag tänkte först att varför ska jag fira det. Det är ju bara jag som tycker det är kul men sedan tänkte jag att det är klart jag ska fira att jag haft roligt och hälsan. Det är ju lite ovanligt också, det är inte så många som haft en bokhandel i 50 år, säger hon.
Så jobbar vi med nyheter