Absurd medaljhysteri med ett enda överdjur
Om vi räknar bort hockeyspelare som Peter Forsberg och Daniel Alfredsson Tre Kronor kommer att ryka i kvarten också i Turin så innehåller den svenska OS-truppen ett enda överdjur. Jag pratar förstås om Anja Pärson.
Bara för att Mathias Fredriksson tjurigt förkunnar att han känner sig lite piggare i benen och Anders Södergren nästa gång kollar upp var mållinjen är belägen så innebär inte det att de är närheten av att kunna ta OS-medalj.
Vårt tidigare stolta herrstafettlag får rysningar när jag tänker på 1984 och Sarajevo då Benny Kohlberg gjorde sitt livs lopp och länkade ihop guldkedjan är chanslöst i stafetten. Sverige är minuter efter Tyskland, Norge, Italien, Ryssland och Tjeckien.
Vi får börja inse att vi inte längre är en stormakt inom den vanliga längdskidåkningen sedan Per Elofsson gick in i väggen.
Vi får börja inse att våra sprintåkare just nu är de enda medaljkandidaterna i längd; såväl tjejerna som Björn Lind har sina chanser i sprintstafetten som går i klassisk stil.
Vi får börja inse att alla övriga starka medaljkandidater som båda curlinglagen, skidskytten Anna Carin Olofsson och sprinttruppen tillsammans kanske kan vaska ihop en eller två medaljer.
Nej, i ett OS är det nio gånger av tio överdjuren som gör upp om gulden. Och Anja Pärson har guldchans i allt hon ställer upp i efter att hon förra veckan fick upp farten i störtlopp och super-G i ett liknande hang som OS-backen.
Men man ska inte glömma det andra överdjuret. Grymma Janica Kostelic, som var nära att vinna en slalomtävling med en stav i hela andra åket, kan lätt mota ner Anja i slalom och kombination. Och storslalomen är vidöppen . . .
. . . men Sveriges enda överdjur fixar sitt efterlängtade OS-guld. Anja tar ytterligare en eller två medaljer. Om man adderar de övriga chanserna blir det ett guld, ett silver och två brons till Sverige. Högst.
Så jobbar vi med nyheter