Det är inget konstigt om barn ibland föredrar hemmet framför fritids. Det är inte heller konstigt om ett barn vill vara kvar längre hos kompisarna på fritids i stället för att gå hem. Ingetdera behöver betyda att något är fel. Däremot måste föräldrar och personal alltid vara uppmärksamma på risken att ett barn kan känna rädsla eller otrygghet i sin vardagsmiljö – och reda ut vad som måste göras.
En undersökning, beställd av facket Kommunal, visar att var tredje förälder oroas över hur deras barn har det på fritidsverksamheten. Det är anmärkningsvärt många. En delförklaring är säkert att det för många barn är en omställning att gå från förskolans ombonade miljö till fritidshem med färre vuxna och fler barn i rörelse.
Fritids blir till ett mellanrum mellan skolans formella lektioner och hemfärden, en tid som ska fyllas med lek, näring och nytta. Rätt använd bidrar tiden på fritids till att utveckla såväl barnens kunskaper som sociala förmågor.
Det är inte acceptabelt att barn ska gå till skolan med en klump i magen av oro eller att föräldrar inte ska kunna fokusera på sitt jobb. Ingen ska behöva känna oro över att vara på fritids.
Kommunal vill lyfta fram att barngrupperna har ökat rejält sedan 1980. Det ger stora skillnader rent siffermässigt, men förklarar faktiskt inte otryggheten.
Vi ska minnas att det i början av 1980-talet fortfarande var många barn som gick hem direkt till en deltidsarbetande mamma efter skolan och därmed knappt använde sig av möjligheten att gå på fritids. Det var inte tryggare att vara fritidsbarn 1980. Tvärtom.
Pedagogiken var på många håll obefintlig och det var betydligt mer av barnförvaring än vad fritids är i dag. Sedan dess har de pedagogiska kraven på verksamheten och på personalen höjts betydligt. Kunskaperna om mobbning och om hur barn riskerar att fara illa, har ökat något enormt.
Kopplingen mellan färre pedagoger och fler barn är en av flera trygghetsfaktorer. Barn kan fara illa även i mindre grupper. Rätt kompetens på rätt plats är alltså en minst lika viktig faktor.
Finns det pedagoger i fritidsmiljöerna som har den kvalificerade kunskap som krävs för att hjälpa barnen att växa som individer? Finns det vuxna som ser de platser dit barnen söker sig, kanske just för att undgå uppmärksamhet?
Det är inte de svepande dragen utan i detaljerna som den där klumpen av oro bäst bekämpas.