Krispigt! Ett ord som smakar bra i munnen. Min väninna har sen tonåren alltid hurrat för höstens ankomst! Höstgarderob, tända ljus... Jag, som inte gillar att frysa, har inte förstått. Det jag däremot har gillat är höstmornar med just krispig luft. Ni vet: fräsch, lätt, frisk – man tar ett djuuupt andetag och lever lite extra.
Kanske får jag ändå lite ålderspoäng när jag säger att jag med åren ändrat mitt svar på frågan: Bästa årstiden? Förut fanns bara sommaren. Och visst gillar jag lathet, värme och sol. Men nu upplever jag en glädje över alla årstider. Alla säsonger har liksom sitt, som jag inte vill leva utan: Höstluft och färgstarka dagar, gnistrande vintersnö som ingen rört och vårens explosionsartade regnbågstriumf över mörker och kyla. Heja säsongernas Sverige, helt enkelt!
En konstig grej med oss människor dock, är att vi bara tar emot naturens säsonger och inte våra egna. I naturen har vi lärt oss att årstiderna löser av varandra lika självklart som att det blir morgon efter varje natt. Men så fort det kommer till våra egna liv har vi svårt att acceptera säsongsskiften. Vi ser oftast det negativa med livsperioder utan blomning, utan att tänka på att det kanske måste ske något under ytan, i mörkret, i det dolda innan något nytt kan växa fram eller blomma. Oftast bär vi själva ansvaret att gödsla det som behöver näring i oss, men i vissa stunder kan det enda rätta vara att bara låta saker vara en stund.
Naturen vet att det är dags för kyla och vila, och har en designad anpassningsförmåga efter det, men jag kan ha svårt att vilja anpassa mig efter det naturliga säsongsskiftet som sker i mig som människa. Acceptans. Ett ord att suga lite på. Strax innan löven faller på hösten dras lövens energi in i trädets stam. Dit måste jag också hitta, när hösten känns som mest påtaglig inom mig.
Även fast vi inte ser det, sker en massa saker i det fördolda. Redan i november är knoppar redo på träden, men våra ögon får inte njuta av gröna blad förrän på våren. Jag måste inte blomma i färg på alla områden i varje stund. Allt har sin tid. En del saker får gro. Andra får vila. Några saker får till och med falla till marken och multna. Jag får omfamna den vetskapen likt barken kring ett lövtomt träd. Det är helt naturligt.
Andrea Wallenberg
Reds. anm. Tyvärr blev det fel i bild i fredagens tidning, vi ber om ursäkt för detta.