Agnetas guldstunder i USA
Hanna, Emma och James. Utan dem hade Agneta Forsling Jansson nog aldrig satt sin fot i USA. I dag är resorna till barnbarnen guld värda i mormor Agnetas och morfar Ulfs liv.
Ulf och jag har varit där tio gånger sedan 1997, senast nu på sportlovet, berättar Agneta, bibliotekarie som brukar synas i bokbussen som åker till skolor runt Nyköping.
En gång om året åker hon och Ulf till Atlanta, oftast under lågsäsong när flygbiljetterna är billiga. Samtidigt försöker Petra att ta med sig familjen hem till Sverige varje sommar.
Varje gång blir umgänget intensivt, men alla gör sitt bästa för att allt ska flyta smidigt.
När vi är där, gör vi alltid egna utflykter. Ibland tar vi en runda på den kommunala golfbanan, men vi har också besökt till exempel CNN, Cocacola-museet och världens största akvarium, Georgia Aquarium, berättar Agneta.
Men roligast är förstås guldstunderna med barnbarnen. Där de spelar spel, har vilda skattjakter med morfar eller lär sig att cykla med mormor. Eller kramas, läser läxor eller pysslar ihop.
Ibland hänger Agneta och Ulf med till skola och fritidsaktiviteter. De har varit med på Halloweenparty, och har koll på hur det går till i minstingen James bollklass. Och Agneta har berättat om svensk påsktradition i Hannas klass.
Vi är väldigt delaktiga i familjelivet. Det känns bra, för då vet vi precis vad Petra och barnen pratar om när vi inte är på plats, säger Agneta.
I dag känner hon sig trygg med att ha dotter och barnbarn i gigantiskt stora Atlanta, belägen i sydstaten Georgia. Så var det inte i början:
Det kändes oroligt. Det var så långt bort, och man hade mest hört talas om kriminalitet och rasmotsättningar.
Men sedan hon och Ulf lärt känna staden och fått träffa Petras man och familj, nyanserades bilden och fördomar kom på skam.
Alla är så vänliga, och området de bor i är lugnt och fint. Nu gläds vi med Petra att hon har det bra!
Dotterns val har gett deras liv en ny vändning. Sparpengar och semesterveckor styrs mot USA och andra resmål får vänta.
Det känns inte som någon uppoffring, utan som en chans att berika vårt eget liv. Vi lär oss nya saker, har fått nya vänner och har blivit mycket bättre på engelska!
På kylskåpsdörren hemma i lägenheten i Oppeby ler Hanna, Emma och James glatt på kära fotografier, bredvid andra rara barnbarn som bor på närmare håll.
De vet inte när mormor och morfar från Sverige dyker upp nästa gång. Men en sak är säker; då blir det stora kramen. En kram som blir minst en vecka lång!
Så jobbar vi med nyheter