Ajvide Lindqvist åter i vampyrernas värld

Det är en mysryslig och trevlig samling texter, flera av dem tidigare publicerade och många hastigt producerade. Några skräcknoveller, en följetong från DN, sommarprogrammet från 2006, oanvända sketcher från John Ajvide Lindqvists tid som manusförfattare för humorprogrammet Reuter och Skoog och ett par tidningsreportage.
Och så finns här Novellen som många säkert ändå kommer att springa benen av sig för, nämligen fortsättningen på författarens största framgång hittills, vampyrromanen ”Låt den rätte komma in”.
I förordet berättar han att han skrev fortsättningen sedan han till sin förskräckelse insett vad slutet i Tomas Alfredsons underbara filmatisering av romanen antyder – att pojken Oskar blir en ny Håkan – det vill säga en olycklig vampyrvårdargubbe med pedofila tendenser.
Jag tänker inte avslöja för mycket om novellen, utan nöjer mig med att konstatera att det är en fin och självständig berättelse som förvaltar det vackra
i romanen och visar på den sensuella magin i att hålla hand med någon man älskar, oavsett om man är en förlupen tolv-
åring eller en nykär kriminalare.
Dessutom tycker jag att det är väldigt roligt att John Ajvide Lindqvist, som den skräcklitteraturens velourpappa han är, ser till att trygga sina fiktiva barns och vampyrers framtid på det här sättet. De må slakta människor för mat, men ingen skugga ska falla över deras fina relation!
Även de texter som inte är av toppkvalitet, verkar ha ett syfte i bokens helhet. Jag får en känsla av att de är utvalda för att förklara och understryka huvudteman och symbolik som ständigt återkommer i John Ajvide Lindqvists författarskap, hans egen mytologi om man så vill. Blackeberg med sina vingubbar och mobboffer. The Smiths och svenska schlagers. Det där ”andra” som alltid lurar mitt ibland oss i vardagen.
”Låt de gamla drömmarna dö” är en bok för fansen och samlarna, de som vill läsa allt och bli kompis med författaren. Och som nörd är man i gott sällskap. Man kan med fördel spegla sig i John Ajvide Lindqvists egen förundran inför såväl skräckmysterier som väl utförda kortlekskonster.
”Och samma slags gemenskap som han beskriver från sin barndoms medlemsträffar i Svensk magisk cirkel – där gamla försupna magiker hängde med små nybörjartrollkarlar – den känner jag att han skapar med sina läsare i den här boken.
Man är liksom med i klubben.