Under våren fick jag träffa den 17-åriga killen Alex och hans mamma Pernilla. Egentligen heter de båda något annat. Deras relation var trasslig. I grunden god men efter år av oroligheter hade den blivit ansträngd. Alex halkar efter i skolan, testar droger och sover knappt hemma. Pernilla har dessutom ett missbruk. Alex och hans mamma vill ha hjälp från socialtjänsten i Gnesta men tycker inte de får den. Helst vill Alex ha en familjehemsplacering. Men socialtjänsten säger nej.
Mötet med Alex och Pernilla var speciellt. Att komma på en vettig följdfråga till en tonåring som precis berättat att han hellre sover utomhus än hemma hos sin mamma är svårt. Sportreportrarnas "hur känns det" ligger såklart nära tillhands medan jag själv i huvudet fyller i "ja men förjävligt så klart". Alex svarar något helt annat.
— Kanske har jag vant mig men det känns...det känns ingenting.
Jag har en bror som bara är något år äldre än Alex. Det var därför av flera anledningar plågsamt att läsa hur personer gång på gång gjorde orosanmälningar till socialtjänsten om Alex. Hur psykologer och kuratorer skrivit utlåtanden och skickat dem till samma socialtjänst, där de klart och tydligt säger att de är oroliga för Alex framtid om han är kvar i den situation han är i. Det blir därför oförklarligt för mig varför socialtjänsten fortfarande tycker att det är en bra idé att han bor hemma när mamman slår honom så hårt att han får en fraktur i armen. En händelse som hon själv anmäler till socialtjänsten både muntligt och skriftligt.
Jag har själv inte läst varje punkt i socialtjänstlagen. Och kanske har socialtjänsten följt den lagen till punkt och pricka. Men jag förstår inte att man i ytterligare en utredning fastslår att Pernilla nog inte är lämplig som förälder, men att Alex ändå ska bo kvar. Av det jag har läst och fått berättat för mig så har jag svårt att få det att gå ihop. Om det är det här socialtjänstlagen säger, så är jag nog böjd att tycka att den bör ändras.
Alex och Pernilla överklagade avslaget om familjehemsplacering till förvaltningsrätten. Häromveckan kom rättens beslut. Man nämner kort att Alex testar droger och ägnar sig åt kriminella aktiviteter. I alla fall går förvaltningsrätten på Gnesta kommuns linje. Det värsta är att jag känner att oavsett var det redan försent. I september fyllde Alex 18 år. I lagens mening är han nu vuxen. Han är inte längre ett "barn" som far illa. Avslutat kapitel för socialtjänsten. Frågan är hur han tagit skada av alla turer. Och jag kan inte sluta undra vad som skulle ha hänt om han och hans mamma hade fått den hjälp de så många gånger bett om.