Alex lever för bollen
Alexandra Udin, 17 år från Nyköping lever för fotbollen. Nyligen var hon med landslaget i Norge och tog silver i Nordisk flickturnering.
EM-finalen började klockan tre på eftermiddagen. Två timmar senare samma dag utspelar sig följande på en fotbollsplan utanför Oslo:
Sveriges F17-landslag är i final i Nordisk flickturnering, en turnering för de åtta bästa länderna i Europa. Sverige möter Tyskland i finalen. Efter full tid står det 00. Matchen går till förlängning med golden goal.
Svenskorna var spelmässigt bättre, men det var Tyskland som gjorde mål och vann.
Med i det svenska laget var 17-åriga Nyköpingstjejen Alexandra Udin. Trots två svenska silvermedaljer med två timmars mellanrum är hon nöjd.
Den lördagen var en stor dag för svensk damfotboll.
Det var en stor dag för Alex också.
Hon berättar livligt om hur det är att få spela i landslaget.
Första gången jag blev uttagen till landslaget, för två år sedan, trodde jag inte det var sant. Det är jätteroligt med alla matcher och läger och det är lika kul varje gång det kommer ett blågult kuvert i brevlådan.
Det blågula innehåller nämligen meddelandet att man är uttagen till landslaget. I höstas kom ett sådant till Alex. I snart ett år har hon varit back i F17-landslaget och spelat fyra landskamper.
Det är speciellt att få sätta på sig landslagsdräkten och få representera sitt land. Dessutom möter vi ett annat land med ett lag som består av de bästa från just det landet.
Som 17-åring i landslaget är Nordisk flickturnering det största man kan vinna.
25 minuter in i finalen skadade sig den svenska vänsterbacken och Alex byttes in.
Det var kul. Skitroligt faktiskt. Fast det var tufft och väldigt varmt så vi fick ha vattenpauser och dricka mycket. Vi var snäppet bättre på plan.
Man blev så himla nervös så fort det blev anfall. Jag får vara nöjd med min insats, även om man alltid kan vara bättre.
Om två veckor bär det av till Västerås där hon sedan ett år har sin hemvist.
I höstas började Alex på fotbollsgymnasiet i Västerås. Flytten innebar också byte från IFK Nyköping där hon spelat sedan hon började vid sex års ålder. Från division 4 i Nyköping till Gideonsberg i division 1; ett hopp som heter duga.
Största skillnaden var tempot i spelet, man hade inte samma tid på sig utan var tvungen att vara snabb i huvudet. Men det var jätteroligt. I höstas kändes det att man var efter, men nu har jag kommit in i det.
Förutom två träningar med fotbollsgymnasiet blir det fyra med Gideonsberg plus att hon läser naturvetenskapliga programmet i skolan. Inte mycket tid kvar till annat alltså.
Det är jobbigt samtidigt som det är jätteroligt. Skolan är tråkig och det har jag alltid tyckt, så jag tycker bara det är skönt att få komma iväg och spela fotboll.
Komma iväg ja. Det vill Alex om två år. Efter studenten finns drömmen om att få komma till USA och spela collegefotboll, och väl där kanske få spela i WUSA, den amerikanska proffsligan.
Och självklart vill jag med till landslaget och få spela VM och OS, det är en stor dröm.
Så jobbar vi med nyheter