Alla har en mörk sida
Deckargenren är omåttligt populär bland de svenska läsarna. Inger Frimansson och Ulf Durling är två av dem som bidrar med historier att skrämmas av. Fast det är inte alltid meningen.
För att skrämmas är de bra på. Deras senaste böcker är inga undantag.
Ulf Durlings bok Vägs ände, som är hans femtonde kriminalroman, är ett brottsdrama med familjebakgrund. Den har två parallella handlingar, och inrymmer också det som Ulf Durling själv är mest rädd för. Mer om det sen.
Inger Frimanssons senaste, Skuggan i vattnet, är en fristående uppföljare av Godnatt min älskade.
Jag var tvungen att se vad som har hänt med huvudpersonen nu flera år senare. Jag trodde inte att hon skulle kunna komma undan med det hon gjorde i den första boken, berättar Inger Frimansson.
De har ännu inte läst varand-ras böcker. Medan Ulf Durling läser kolossalt mycket kriminallitteratur har Inger Frimansson sällan tid till att läsa. Oftast lyssnar hon på ljudböcker, så att hon till exempel kan städa samtidigt.
De har båda tagit ett fast grepp om kriminalromangenren. Fast de föredrar båda att kalla sina böcker för psykologiska thrillers.
Jag har ju inga poliser som huvudpersoner, utan skriver direkt ur förövarens synpunkt, säger Inger Frimansson.
Det är människans mörka sidor som lockar dem båda.
Jag är fascinerad av ondskan som kan framkallas hos människor under olyckliga omständigheter. Det är spännande att kartlägga stukade människor. Det handlar mycket om existentiella frågor. Fast jag smyger in det i ett spännande fodral så att folk ska vilja läsa om det, säger Ulf Durling.
För min del hade jag ingen tanke på att skriva sådana böcker. Men mina figurer har alltid varit lite udda, och det var de som gjorde att jag helt plötsligt blev deckarförfattare, säger Inger.
Men tror ni att alla människor har mörka sidor?
Jag tror att alla kan bli varandras vargar om vi blir pressade, men att vi står olika nära det, säger Ulf.
Jag tror att det finns svarta hål i oss alla, fortsätter Inger.
Kanske är det vetskapen om att mörkret finns i oss alla som har gjort deckargenren så populär. Det är inte sällan försäljningslistorna toppas av en deckare.
Genrens framgång har en enkel förklaring, tror Inger.
Jag tror att folk har ett behov av att bli skrämda.
Tillvaron tillhandahåller mycket oberäkneliga händelser och det alstrar nog en del ångest. Böckernas värld har en trygghet, för det är inte på riktigt, säger Ulf.
Vad är det som är så roligt med att skrämma folk från vettet?
Jag vet att mina läsare blir väldigt rädda, men jag är inte ute efter att skrämmas. Det blir bara så när mina huvudpersoner dödar, även om det inte är min primära syfte, förklarar Inger.
Jag är nog mer ute efter att skrämma. Jag vill att läsare ska bli, om inte förfasad, åtminstone förbryllad. Jag vill vara den som bestämmer och är regissör, säger Ulf.
Det vill jag också göra, men mina figurer tar över, fyller Inger i.
Vad är ni själv rädda för?
Jag har aldrig varit rädd förut, men bor för första gången i mitt liv i villa och har blivit oerhört mörkrädd. Jag sover aldrig ensam i huset. Jag blir aldrig rädd av mina böcker, men jag är rädd för att bli rädd. Av något ljud eller så, säger Inger.
Ulf fortsätter:
Jag är inte så lättskrämd som Inger. Men jag är däremot rädd för att inte leva upp till vad som förväntas av mig. Eller att göra bort mig socialt. Det har jag skrivit om i den senaste boken, och det är ett sätt att bearbeta min rädsla.
Så jobbar vi med nyheter