Bakom fördragna gardiner hoppas Pär på sin chans, om han inte hängt med Göran skulle tronen varit hans.
På andra sidan Atlanten följer Thomas striden, uppkopplad på Facebook bidar han tiden.
Hemma från Bryssel är kelgrisen Margot, men åren i exil har förvandlat henne till rörelsens Bardot.
Marita sitter i Strasbourg, stolt som en tupp, tyvärr för partiet föredrog hon en statskupp.
Och nere i Malmö slåss Ilmar mot kriminaliteten, inte har han tid att tänka på solidariteten?
Medan Göran i Götet faller för ålderns sträck, vidhåller han sin åsikt att partistyrelsen måste väck.
Kuststadens Benita hittas på Eniro, men rykten placerar henne i publikhavet på San Siro.
Det blir Sven-Erik som får rädda vraket, bara han kommer på vem som platsar i spektaklet.
Ulrica fick aldrig någon fart på kristallen, hon smyger ju redan runt nere i hallen.
Och Veronica delar efternamn med den stora pionjären, det kvalificerar henne för den inre sfären.
Leif kan vara bra att skicka till premiärer, på röda mattan har han mer koll än i politikens vokabulärer.
Måhända är Luciano ganska blek, å andra sidan känns Ylva virrig och vek.
Iljas butleridé gick aldrig riktigt hem, men Carin säger att han är en trofast vän.
Urban i Nyköping är för bra för att vara sann, synd att han köper sina kostymer på Dressman.
Och var håller Jörgen från McDonalds hus? Han var ju lite av klassens ljus.
Så går skvallret i sossesalongen, medan Thomas, Ibrahim och Mona dumpas från balkongen.
Det låter som en sägen, men utspelar sig på Sveavägen.
Socialdemokraterna behöver en ordförande, klok och skarp, ledarredaktionen nominerar Lars-Göran i Svinarp.