Det är en mer erfaren Allians, på gott och ont, som går till val 2010 jämfört med den som etablerades i Högfors 2004. Då skrevs politisk historia med gemensamma mål och maktskifte. Valet 2010 lär också bli historiskt. För valutgången kommer att bli ödesmättad – åtminstone för en av koalitionerna. Möjligheterna att hålla ihop det förlorande blocket är små. Oavsett vilken sida som vinner.
Alliansen är ett starkare varumärke, ett etablerat politiskt begrepp sett till såväl regeringsduglighet som gemensam kraft. Men den står ändå inte starkare än sin svagaste komponent, trots att Moderaternas Per Schlingmann hävdar bestämt att Alliansen är ytterst hållbar.
Moderaterna är utan tvekan det parti som har vunnit mest på Allianssamarbetet. De övriga har haft relativt fritt spelrum på några politikområden. Men det är det stora partiet som har fått bäst betalt – i opinionen och i regeringen. Därför kommer de tre mindre Allianspartierna att behöva köra betydligt mer solo i valrörelsen 2010 än vad de gjorde under 2006.
Skulle Alliansen till råga på allt förlora valet lär den luckras upp ytterligare, kanske spricka helt. Mest står på spel för Centerpartiet och Kristdemokraterna, men även Folkpartiet kommer att fundera över möjliga vägval. I vilken riktning och med vilken identitet går då de mindre Allianspartierna vidare? Det är möjligt att vi får en debatt om partisammanslagningar, främst mellan C och FP. Oavsett vilket lär egna angelägenheter dominera en tid.
Å andra sidan. Om vänsterkoalitionen förlorar valet kommer dagens sköra enighet att braka samman fortare än kvickt. Särskilt om Socialdemokraterna fortsätter att minska. Då är ömhetsbetygelserna gentemot Vänsterpartiet väck innan valnatten är över – och MP går från S-nära hedersknyffel till hotbild på några ögonblick.
Vad händer i så fall med Alliansen – om den får sitta kvar? Det mest sannolika är gemensamma Allianslistor till valet 2014. Det hade för övrigt varit en klok investering redan i denna valrörelse. För inget parti är med i Alliansen till priset av självutplåning. Opinionsutvecklingen visar att det är de mindre partierna som hittills har fått betala mest för det gemensamma bästa.