Att driva igenom ett budgetdokument med andan i halsen, är inte en olycklig slump utan ett medvetet agerande. Det illustrerar tyvärr den sandlådementalitet som genomsyrat landstingspolitikens korridorer. Det har inte blivit bättre sedan majoritetsskiftet, tvärtom, även om rollerna må ha skiftat.
Oppositionen bör ges rimlig tid att utföra sitt granskande uppdrag. När majoriteten ogenerat ställer oppositionen inför fullbordat faktum är det en armbåge i ansiktet. Utan att gräva vidare i all gyttja måste majoritet och opposition börja visa varandra respekt som folkvalda.
Grinigheten skadar Alliansen i Sörmland allra mest. Diket mellan Folkpartiet och Allianssyskonen får inte bli djupare. De fyra partierna måste hitta varandra i det Sörmlandspolitiska samtalet igen. Det borde alla vara överens om.
På ett antal områden råder visserligen inga milsvida skillnader mellan majoritet och opposition. Men väsentliga undantag finns.
Dagens majoritetssammansättning gynnar tyvärr inte utvecklingen mot en mångfald av driftsformer. Detta försvårar möjligheterna till att finna effektiviseringar. I majoritetens budget beskrivs utförarmångfald – entreprenader, intraprenader, personaldrift kooperativ och så vidare – trist nog bara som ”komplement” och ”stimulans”. Ordvalen underminerar helt trovärdigheten i majoritetens egen skrivning om att det ”inte spelar någon roll” vem som driver en verksamhet.
För det gör det tydligen; offentlig drift är fortfarande utgångspunkten för all verksamhet.
Hälsoval Sörmland, där vårdtagaren ges ökade möjligheter att välja vårdgivare, är dock ett verktyg som kan göra mycket medborgarnytta i sammanhanget. Förutsatt att man inte reglerar sönder hälsovalet.
Majoriteten och Alliansoppositionen är överens om oförändrad skattesats för 2010. En väsentlig rad i oppositionens budget, att skatteuttaget därefter ska ”successivt sänkas och återställas på sikt”, saknas helt i majoritetens målsättning. Sjukvårdens kostnadsutveckling är svårbemästrad i sig. Men den som inte aktivt verkar för att pressa ned skattetrycket, får oerhört svårt att avstå från att panikhöja skatten i konjunktursvackor. Det har utvecklingen i Landstinget Sörmland, alltför tydligt, redan illustrerat.