Ska allianspartierna gifta sig och formalisera alliansen en gång för alla? Lägg partiegoismen åt sidan, skriver riksdagsledamoten Maria Abrahamsson (M) och före detta statssekreteraren Krister Thelin (M) i Svenska Dagbladet (26/10). Rent valstrategiskt finns argument med viss kraft för detta. Stödröster är inget som kan tas för givet, oavsett vilket eller vilka partier som befinner sig i riskzonen. Men ett äktenskap är ingen bra idé.
Låt oss slå fast att alliansen är den kraft som långsiktigt har lyckats bryta den socialdemokratiska makthegemonin. Fyrpartigemenskapen bör alltså hanteras med stor omsorg. Den samverkan som föddes hemma hos dåvarande Centerledaren Maud Olofsson i Högfors 2004 är den mest pålitliga och hållbara flerpartiregeringen i modern tid. Den är – och har varit – bra för Sverige.
Partierna har lärt av historien. Vittnesmålen om arbetet inom Fälldinregeringarna på slutet av 1970- och början på 1980-talet samt Bildtregeringen 1991-94 är många. Alldeles för mycket handlar om intern osämja, lurpassande och fulspel för att gynna det egna partiet på regeringens bekostnad. Varför låta motståndaren knäcka en när man kan göra det själv, liksom.
Alliansen bygger på att fyra fristående partier förenas via starkare vänskapsband än tidigare. Den ömsesidiga förståelsen är större än någonsin och pragmatiken likaså. Det betyder inte att de är himlastormande kära i varandra.
Visst finns möjligheter till ännu starkare band mellan partier i svensk politik. Bortom partiegoism och gamla fördomar borde nästan jämnstora Centerpartiet och Folkpartiet kunna samsas om en bredare liberal agenda. Men att göra fyra olika partier till ett är en besvärlig ekvation. En mer formaliserad alliansbildning riskerar att försvaga regeringsmöjligheterna mer än den stärker.
Alliansen består inte av en och samma idé. Där finns spänningar mellan moralkonservativa och livsstilsliberala, stora skillnader i synen på staten och individens frihet samt en konstant dragkamp mellan marknadsliberaler och socialliberaler. En del av alliansen identifierar sig inte med begreppet borgerlig. Ett formellt äktenskap vore dömt till snar skilsmässa.
Slitningarna skulle bli för stora.
Jakob Hellman må ha sjungit dessa rader med viss smärta över obesvarad kärlek, men ibland är det trots allt det bästa för alla inblandade:
Vi kan väl tala om allt,
men vi ska bara, bara vara vänner