Allt är inte bra på Kuba
Jag hade varit på ett varuhus. Åkte bil dit. När jag skulle hem var det omöjligt att få tag på en taxi, så när det kom en buss gjorde jag som andra, hoppade på. Det skulle jag inte gjort, för jag visste ju inte vart den gick. Och dålig var jag ju också på spanska. (Å andra sidan har man nytta av negativa erfarenheter.) I alla fall, jag följde med och en kille också. Han satt förresten på samma soffa som jag. När han hoppade av efter en stund följde jag med. Jag vill ha en taxi sa jag, så jag kan komma hem. Jag har en taxi, sa han. D v s min principal har. Jag försökte skaka av mig misstänksamheten. Alla hade ju varnat mig för att åka buss.
Alltnog. Vi gick över vägen och in på en mindre väg. Vi hade inte mer än kommit in på den vägen så sa jag jag tror det var på svenska det här står aldrig rätt till och jag kände att någon ryckte våldsamt i min väska. Rånarna var plötsligt två. Jag hade fått en stroke för ett par år sen, men jag hade också ett hemligt vapen. Det hade jag aldrig behövt använda förut, men nu var det dags. Jag skrek allt vad jag orkade. Och de två rånarna sprang för allt vad de var värda. De sprang och jag låg på backen och höll ett fast tag i min väska. Jag måste rädda min väska, för där hade jag både plånbok och pass.
Sen gick jag tillbaka där det fanns folk. Det var bara några meter. Bra med Kuba är att det är aldrig tomt med folk. Jag och min väska var alldeles nerblodade och jag trodde att de inte fått med sig någonting. Men det visade sig sedan att de snott min guldglänsande klocka. Egentligen var den dålig, den var svår att ställa datum.
En kvinna hjälpte mig att få kontakt med polisen, som stod på andra sidan om den stora vägen. Karlarna gjorde ingenting. Det behövdes inte för kvinnan skötte det så bra.
Sen åkte jag med mc-polisen till ett sjukhus där jag blev omplåstrad av läkare. För mig var det bara att sitta på polisstationen och vänta på att få skjuts hem. För varje gång jag frågade om det inte var min tur snart sa de bara tranquilo och visade upp fem fingrar, så jag slutade snart att fråga.
I stället skulle jag säga tranquilo när jag kom hem. Det bestämde jag mig för. Men när jag äntligen blev hemkörd kom jag av mig klockan var 23 då för då var infarten där jag bodde full med folk, närmare bestämt 8 personer från 2 familjer, som undrade varför jag inte hört av mig. Men jag hade ju ingen klocka (och ingen polis heller) och dessutom gick inte min mobil på Kuba och dessutom trodde jag att ingen brydde sig, för det är man ju van vid hemifrån.
Sigurd Hardestam
Så jobbar vi med nyheter