Allt är så enkelt i blåsippans värld

Så lyder de första raderna i Sverigedemokraternas partisång. Blomman som åsyftas är partisymbolen, blåsippan.
Den vackra blåsippan, så enkel, så svensk, så sann.
För Sverigedemokraterna är allt enkelt.
När jag läser journalisten Pontus Mattssons reportagebok ”Sverigedemokraterna in på bara skinnet” slår det mig att det märkliga med partiet inte är åsikterna, utan den extremt förenklade, rentav banala världsbilden.
Precis som hos de andra extrempartierna i Europa (Danskt Folkeparti, Lega Nord i Italien, franska Front National) är samhällsproblem alltid en specifik grupps fel.
Sverigedemokraterna tillskriver invandrarfrågan så stor betydelse att den får närmast religiös status. ”Svaret” på frågan – strypt invandring och total assimilering av alla icke-födda svenskar – ska som av ett trollslag klä morgondagarna i solsken och blåsippor.
Pontus Mattsson är politisk reporter på radions Ekoredaktion och har bevakat Sverigedemokraterna sen tidigt 90-tal. En gång såg han partiets dåvarande ordförande Andreas Klarström urinera på Nationalmuseum i väntan på att lägga en krans på Karl XII:s grav.
Mattssons bok är ett journalistiskt standardjobb, i ordets positiva betydelse. Allt som bör vara med finns där: historieskrivning, reportage från det dagliga partiarbetet, redogörelse för debatter, intervjuer med partitoppar och gräsrötter.
Det är inte jättespännande skrivet, men det fungerar. Och det bevisar än en gång att granskningar av Sverigedemokraterna är den bästa taktiken för att neutralisera dem.
Särskilt om granskningarna inkluderar hårda fakta. Som att en kvinnlig sd-politiker beskriver jämställdhet som ”perverterad”. Eller att partiet, samtidigt som man kritiserar all elitism, styrs av ett grabbgäng bestående av före detta studentkamrater där partiledaren Jimmie Åkesson och tre polare bildar ”den fantastiska fyran”.
Pontus Mattsson intresserar sig särskilt för Sverigedemokraternas förvandling från extremister till artiga folkhemskramare. Med Åkesson som partiledare breddade man programmet och rensade leden från seminazister för att inte skrämma potentiella väljare.
Det har gett resultat.
I valet 2006 fick Sverigedemokraterna 2,9 procent av rösterna. I vissa kommuner, särskilt i Skåne, har partiet ett visst inflytande, men på riksnivå är man fortfarande en bricka i höger- och vänsterblockens spel.
En Svarte Petter ingen vill ha på hand.
Det är en situation som ytterligare förstärker självbilden av ”tystade sanningssägare”. Och därmed väcks återigen frågan som väntar på sittdefinitiva svar: Hur ska Sverigedemokraterna bemötas?
Jag är inte säker, men tror att debatt är bättre än tystnad. Att skuldbelägga och kväva kritiska åsikter fungerar inte.
Man måste helt enkelt ta den jobbiga vägen.
Läsa på, tänka själv. Syna Sverige”demokraternas” bluff.