Allt går Jens Gredes väg

Sedan pappa Kjell vägrade honom en skejtboard i mitten av åttiotalet har få saker gått emot Jens Gredes egen vilja.
Det gick rätt lätt i början, man kan väl säga att jag halkade in lite på ett bananskal i tidningsvärlden.
Jens Grede talar långsamt, men gestikulerar desto rappare. Inte ens med en sörmländsk liten diftong avslöjar han sitt tystbergianska ursprung. Hans dialekt är tydligt stockholmspräglad, trots att han numera bor i London.
Jag hade flyttat till Stockholm redan efter högstadiet på Långberg, för att kunna åka skejtboard i Fryshuset och läsa medieprogrammet.
Men som elev utmärkte han sig inte nämnvärt, och i Fryshuset var han inte heller särskilt ofta.
Jag gjorde bara läxorna då jag verkligen var tvungen, tog studenten med väldigt medelmåttiga betyg, och skejtandet la jag av med i början på gymnasietiden då det plötsligt inte kändes så kul längre.
Jens Grede drivs av en önskan att ständigt ha roligt, och han ser sina yrkesframgångar som en kombination av slump och det egna drivet.
Jag har en förmåga att gå upp helt i det jag tycker om, och jag har alltid litat på min magkänsla, förklarar han lugnt.
Om det var magkänslan eller slump som fick honom att söka sig in på redaktionen för tidningen Stockholm New efter gymnasiet, är han osäker på. Men sedan han börjat som gratisjobbare fick han snabbt en anställning, med lön, och mer ansvar.
Från redaktionen i Stockholm rullade det på. Jens Grede blev headhuntad av brittiska tidningen Wallpapers chefredaktör Tyler Brulee, bytte skrivande mot formgivning och marknadsföring och träffade sin nuvarande affärspartner, den jämnårige Erik Torstensson, som han nu driver sitt företag tillsammans med. En affärs- och yrkesmässig framgångssaga.
För mina föräldrar har ju det konstnärligaste alltid kommit i första rummet. För dem har jag nog alltid varit lite i fel bransch, en liten sell-out. Fast de accepterar mig självklart som den jag är.
Trots att han sen fyra år tillbaka är bosatt i London är föräldrahemmet i Tystberga fortfarande en viktig plats som han ofta längtar till
Jag försöker komma hem minst en söndag i månaden för att äta söndagsmiddag med min familj.
Men under uppväxttiden var Tystberga i stället en plats att längta bort från.
Vi bodde ju till och med utanför Tystberga, bara att åka till byn var maffigt då jag var riktigt liten.
Jens längtade efter asfalt, för att få stilla sitt sug efter skejtboardåkning.
Men pappa Kjell vägrade till en början att köpa en skejtboard till sin son och trodde länge att det var en prylfixering av övergående art.
Han var övertygad om att jag inte skulle använda den. Jag tror jag skrev skejtboard på minst 400 lappar och lämnade överallt i huset innan han gav med sig, minns Jens och ler stort.
I dag bor den forne Tystbergaskejtaren alltså i London, och skillnaderna mellan att jobba i Storbritannien och i Sverige är många enligt Jens. Något av det mest påtagliga är avsaknaden av det han kallar svensk övertro på utbildning och cv:n.
I Sverige får jag ofta frågor om min ålder och min utbildning. Jag är 29 år och har en gymnasieexamen. På något sätt sticker det i folks ögon att jag gör det jag gör utan konkret utbildning. I England bedöms man mer utifrån det man gör än det man har gjort.
Å andra sidan finns det i Sverige, och i synnerhet i Sörmland, ett sätt att förhålla sig till andra människor som Jens verkligen uppskattar.
På ytan låter en sörmlänning sig aldrig imponeras, och det har jag faktiskt haft stor nytta av i mitt yrkesliv. Jag försöker behandla alla människor lika oavsett om dom är superkändisar eller grannar.