Enligt statsvetaren Marie Demker vid SOM-institutet på Göteborgs universitet avviker dagens Sverige enbart på en punkt: vår inställning till invandring är mer generös, än när mätningarna började 1993. Då ansåg en knapp majoritet av svenskarna att Sverige hade för många invandrare.
Den siffran har nu sjunkit till 36 procent. Demker har alltså inte fel när hon i en ny debattartikel slår fast att svenskarna är öppnare mot nya medborgare (DN 24/5).
Däremot gör Marie Demker – med ett förflutet på den politiska vänsterkanten, tidigare aktiv i Vänsterpartiet – en väl tillspetsad formulering när hon konstaterar att grupperna som motsätter sig invandring är en ”perifer, politisk subkultur”. Den är som gjord för att springa deras ärenden.
Precis som vid alla lågkonjukturer har debatten om invandring och integration blivit intensifierad. De kritiska rösterna på olika internetforum är för många för att kategoriseras som perifera.Den ädla riddaren behöver komma ner från hästryggen. Om man skrapar på ytan kan Demkers slutsats ifrågasättas. Till och med hennes egna siffror visar att skepsisen mot nya grannar finns djupt inne i riksdagspartierna.
Framförallt borgerligheten har anledning att fundera. Majoriteten av Moderaternas sympatisörer vill att Sverige minskar sitt flyktingmottagande. Bara 30 procent av centerpartisterna anser att det ska vara fritt att utöva sin religion i Sverige. Bilden av ett brett, folkligt stöd är inte sann.
Invandringen lär – vid sidan om jobben och skatten – bli en av valrörelsens huvudfrågor. Alldeles för många sysslolösa ungdomar går snart på ofrivillig sommarledighet. Det är ingen kvalificerad gissning att ett fåtal av dem kommer att ställa till med nya kravaller i utanförskapsområden. Det lär utnyttjas av mörka krafter.
Om några konstruktiva lösningar på integrationsfrågorna över huvud taget ska kunna presenteras krävs en portion sans i debatten. Synen på invandring i Sverige är bättre – men inte särskilt bra. Den främsta anledningen är att nyanlända flyktingar inte får arbete i tillräckligt hög utsträckning.
Därför drar jag min egen, alternativa slutsats av Marie Demkers siffor: vi säger en sak.
Och tänker vårt.