Redan de gamla romarna insåg nyttan av att bevara historiskt viktiga byggnationer. Under antiken var Rom proppfullt av historiska monument, statyer och byggnader som inte längre användes. Bevarandet togs så långt att stadens centrum under rikets sista år var så fullproppat av gamla monument att stadslivet kvävdes. Det fanns inte längre plats för vanliga marknadsplatser och ytor att mötas.
Ett samhälle som vill hålla sig levande måste alltid ha en fot i det förflutna, men samtidigt göra en avvägning mellan att bevara det gamla och att utveckla det nya. Vi får inte själva kväva samtiden i vårt försök att bevara gårdagen. Därför bör Hammars förslag tas på allvar.
Redan idag pumpar staten in närmare en halv miljard kronor om året bara för att bevara kyrkobyggnader. Av landet 3 384 kyrkor kvalificerar sig 2 956 för antikvariska bidrag. I takt med att användandet minskar och intäkterna till samfunden sjunker ökar behovet av statlig finansiering. Var gränsen ska dras är inte självklart.
Men valet behöver inte alltid stå mellan att riva eller bevara. Många historiska byggnader i vår värld har genom århundraden bevarats genom att de använts på nya sätt än de var tänkta till från början. En del av de kyrkor som i dag står tomma skulle kunna nyttjas som fritidsgårdar, bostäder, kontorslokaler eller som lokaler åt frivilligorganisationer. Därmed skulle också vår generation få sätta sin prägel på dessa anrika byggnationer.
Sådana beslut måste i slutändan fattas av kyrkornas ägare. Men som bidragsgivare måste staten fundera över hur långt man ska gå i förvaltandet av byggnader som används mycket sparsamt. Kulturarv går inte att mäta i pengar, men det betyder inte att allt måste bevaras.