Det är en etablerad sanning att mittenväljare skyr regeringsalternativ som inbegriper Vänsterpartiet. Det vet statsminister Fredrik Reinfeldt (M). Det vet S-ledaren Stefan Löfven, de två språkrören från Miljöpartiet och det vet V-ledaren Jonas Sjöstedt. Därför har vi sett en yster balettdans de senaste dagarna om Vänsterpartiets roll i ett rödgrönt samarbete.
Vi vill ha vänsterpartister som ministrar, sade Sjöstedt på partiets kommundagar. Bara någon dag tidigare hade en hemlig strategi hamnat i Expressens händer, där partisekreteraren Aron Etzler prisade utanförskapets dygder med orden den som står utanför växer.
Det ena applåderades garanterat av Alliansen, det andra av Socialdemokraterna och Miljöpartiet. När Mona Sahlin inför valet 2010 tvingades plocka upp dåvarande V-ledaren Lars Ohly på vallokomotivet gick all ånga ur hennes regeringsalternativ.
Nu är sannolikheten att något annat parti än Sverigedemokraterna bli vågmästare efter 2014 års val låg. Varken Allianspartierna eller en rödgrön två-trea ser just ut att kunna nå egen majoritet. En rödgrön regering med SD som vågmästare lär bli en dyrköpt erfarenhet för alla. Särskilt om oppositionen nu begår våld på budgetregelverket genom att stoppa sänkningen av den statliga inkomstskatten.
Vad vill då Vänsterpartiet? Partiledaren säger en sak, partisekreteraren en annan. Vänsterpartiet må få sin livsluft från fraktionsbildande, men det där är att ta i. Det som drev partiet 2010 lär också gälla inför valrörelsen 2014.
Vänsterpartiet vill in i regeringen. Vänsterpartiet vill inte vara ett stödhjul i riksdagen för att S och MP ska få fler ministerposter att fördela. Lusten att växa till 2018 års val via en fortsatt oppositionsroll är inte större än drömmen om makt. I vänsterns självbild är Sverige ett samhälle på rask marsch högerut – mot ökad valfrihet, sänkta skatter och växande företagande inom offentlig sektor. Det är för att stoppa den utvecklingen som Vänsterpartiet inte kan låta MP och S vara för mycket på egen hand.
Tiden när Socialdemokraterna själva skulle vara ett regeringsalternativ är över, det räcker inte ens med Miljöpartiet. För de väljare som i dag lutar åt mittenvänster och tidigare lutade åt mittenhöger, finns det mycket starka skäl att fundera över vilken regering som är bäst för Sverige. Vilken politik leder till starkare tillväxt, fler jobb och mer företagande? Opinionsläget signalerar ett missnöje med vad regeringen har åstadkommit, men betyder det att mittenväljarna definitivt har satt ned foten? Inte då.
De V-märkta korten i den rödgröna leken talar till regeringspartiernas fördel, men allianspartierna har själva blandat och gett lite väl mycket. Det är bara om regeringen spelar strategiskt smart som de rödgrönas inbyggda problem blir tydliga för väljarna.