Sverige och EU är föregångare i sammanhanget ¬- och ska så vara. Detta har varit tydligt när såväl EU:s klimatkommissionär Connie Hedegaard som Sveriges miljöminister Lena Ek har haft ordet i sydafrikanska Durban.
Men återigen har en global klimatkonferens illustrerat vilka som måste ta ansvar för att någonsin komma någonvart: USA, Kina och Indien. Indien ledde kritiken mot ett skarpare formulerat och mer bindande avtal. USA må ha en klimatengagerad president, men Barack Obama handlingsförlamas av en totalt ointresserad kongress. Kina stoltserar med att enpartistaten har kommenderat fram ett grönt program - om det bottnar i ett äkta engagemang är mer än osäkert. Ingen vill göra mer än den andra.
Såväl Indien som Kina är rika på utsläpp och ståtar med en växande industrialisering som få eller inga kan matcha. I Durban krävde båda att världens industriländer ska ta det stora ansvaret, men rankade sig själva som fattiga utvecklingsländer. Ur ett klimatperspektiv är det att ogenerat spela på Europas och Nordamerikas oro för att framstå som postkoloniala överrockar.
EU har envist krävt att i- och u-världsbegreppen måste omprövas för att bättre motsvara dagens utmaningar, hellre än att illustrera 1900-talets ekonomiska maktfördelning. Helt rätt, men så länge USA duckar för åtaganden som Kyotoprotokollet så har Indien och Kina onekligen vissa poänger.
Förhoppningarna på Durbankonferensen var låga. Kyotoprotokollet förlängdes, ändå något. Kina och Indien måste så småningom binda sig vid fasta utsläppsminskningar, ändå något. Den globala klimatfonden fick tydligare struktur och innehåll, ändå något. Det kunde ha varit värre ändå.
Ändå något
Det blev till slut ett klimatpaket i Durban. För mjukt säger kritikerna och ja, några hårda kanter blev det aldrig. En sak var däremot uppenbar. Om inte EU driver klimat- och miljöfrågorna stenhårt i globala sammanhang blir det ännu mer ord om i stort sett ingenting. Nu blev det ändå något.
Så jobbar vi med nyheter